Jag har inte orken att sätta mig in i konceptet bakom Janelle Monáes skivsläpp. Det är nånting om androider och en science fiction-framtid som nog är av intresse för få andra än Monáe själv. Tur då att hennes musik är så pass bra att man kan bortse från den konceptuella inramningen. Monáe har nämligen en självklar utstrålning, en stark röst och blandar dansvänlig northern soul med sensuella r’n’b-drömmar och futuristisk funk. Och Atlanta-arvet (där hon har bott sedan 2001) blir tydligt via Andre 3000-jazz och blåsinstrument lånade från Dungeon Familys källare.
På vissa sätt är hon och hennes musiker nästan FÖR bra – stundtals blir The Electric Lady för experimentellt och gränsar mot en undervisning i musikteori. Det och de onödiga dialogerna mellan låtarna drar ned betyget. Ett betyg som höjs igen när man betänker fyrklövern av samarbeten med Prince, Erykah Badu, Solange och Miguel, som tillsammans utgör årets bästa albuminledning.
