När Magnus Henriksson inte producerar, driver skivbolag eller lirar med Moneybrother gör han små delikata, nattsvarta poppärlor under namnet Existensminimum. Hans fina debut fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Uppföljaren Ok Boys är ännu mer högstämd, teatralisk och småkrautig - och alldeles, alldeles underbar.
Skivan inleds med en genialisk handklappshymn, och fortsätter med mörk, storslagen putterpop som följs av bländande ballader, ödslighet och mörk, malande minimalism. Det är pretentiöst så det skriker om det, men pretentionerna får i Existensminimums händer ett solklart existensberättigande.