Caroline Polachek har länge varit själva frontlinjen av dagens popartister, med sitt nyskapande experimenterande med ljud inom ramen för bred, elektronisk popmusik. Som låtskrivare har hon jobbat med artister som Beyoncé, Charli XCX och Travis Scott. Debutalbumet Pang kom 2019 och hon har träffande beskrivits som en alien-version av Celine Dion, då hennes sångregister är ovanligt brett. Det är inte heller autotune som används för att få till hennes speciella röstskiftningar, utan det är hennes unika förmåga att byta mellan huvud- och bröstklang.
Väglett av sin säregna röst har hon skapat avantgardistiska texturer i ljud som har satt nya standarder för musikproduktion inom hyperpopen. Vid en första anblick är hennes musik medryckande beats och popstilistiska refränger som man lär sig efter en enda lyssning, men gräver man djupare än så ser man att varje lager är utstuderat i sina underdelningar. Än mer nu när hon är tillbaka med sitt andra album.
På Desire, I Want To Turn Into You är produktionspråket långt mer utvecklat och dynamiskt. Det kan också ha att göra med att flera av låtarna har bearbetats sedan innan det förra albumet släpptes. Poängen den här gången har enligt henne själv varit att släppa på kontrollen och låta det flöda. Ljudbilderna är mjukare och inte lika abrupt kantiga eller djärva. Istället är det nu följsamt hypnotiskt, vilket passar temat bättre.
Texterna kretsar kring kärlek och begär, att falla för någon porträtteras på ett maximalistiskt sätt som en besatthet. Varje låt är sin egen berättelse, samtidigt som det övergripande temat gör det till ett tydligt konceptalbum. De poetiska texterna är fulladdade med himlastormande och snudd på bibliska bildspråk om änglar, solnedgångar, blod och paradiset. Hon sextar sonetter och vill dyka in i någons ansikte för att smälta samman. Tematik som inte många hade kunnat porträttera med sådan fyndig finess.
Albumet inkluderar också vad som måste vara ett av årets konstigaste samarbeten, nämligen låten Fly To You med Grimes och Dido. Ett kvitto på Polacheks smaksinne och öra för kombinationer som är så konstiga att de faktiskt funkar. I en låt plockas plötsligt influenser från flamenco in, i en annan stegras en säckpipa. Inslag från japansk pop är också tydliga på flera låtar. Detta avvägande speglas också i tempo och tonskifte, det blir aldrig för mastigt eller för segdraget.
Det är svårt att inte sluka ett sådant här album helt och genast vilja ha mer. Caroline Polachek är en sann pionjär och förnyare av popmusiken.
