Maharani

Maharani är en unik restaurang. Det är den enda indiska restaurangen i världen som har rester av en julgran på taket ovanför dörren. Året runt. Typiskt att vi besöker den i december då det verkar lämpligt att ha julgranar på taket. Vänta till juli. Då ska vi komma tillbaka och fnissa. Vi träffar alltid konstiga typer på Maharani. Denna gång är inget undantag. I samhället utanför restaurangen är allt om vanligt och folk tycker det är obehagligt om någon slår sig ner bredvid dem på en ledig plats på spårvagnen. Men inne på Maharani ska tydligen alla vara lite indiska och prata med varandra. Denna gång är det en liten konstapel som vill prata i väntan på ett naanbröd. -- Det här är min favoritrestaurang. Jag har stängt av polisradion. Spännande. Kan du inte lära mig lite tufft polisspråk? Vad kallar ni till exempel en hora? -- Prostituerad. Kommer du ihåg Spanarna på Hill Street? -- Ja. Ni sjunger aldrig "Bad, bad boys, come with me, come with me"? -- Nej. Som tur är dyker ett rykande hett vitlöksnaan upp och får tyst på pratkvarnen. Men han lyckas le och hålla upp en tumme efter att ha tagit en liten bit. Naanbrödet får godkänt. Maharani är en sofistikerad indier. Drivs av de hetlevrade och roliga Chander och Deepak. De går ofta ronder i köket. En kock som får blickar på sig kokar ofta över, så ingen tittar på honom. Från den korridorsliknade matsalen kan man nästa kika rakt in i köket, och ibland när köksdörren svänger upp, bakom ångor och kryddor kikar han fram. Maharani är ett av få ställen där man kan lita på rekommendationer från köket, de vet vad som är bäst för dagen och har ingen tanke på att lura i dig någon gammal get som håller på att bokstavligen gå ut. Vi tar in friterade lökringar, tomatsoppor, lammfärs och jätteräkor och allt förutom en moghulsk lammrätt, som är överdrivet stark, smakar utsökt. Balansen och färgerna är perfekta, och även den uttjatade tandoorin blir alltid som pånyttfödd här. Priserna ligger lite över genomsnittsindiern, särskilt luncherna, men det är värt varenda krona.