Att dricka vin är inte svårt. Man behöver bara en hand och en hals. Man behöver inte kunna något. Det ser man när man läser rapporter från Bag-In-box-försäljningen. Det säljs jättemånga sådana per år. Inget fel i det. Vi är stolta över att leva i ett samhälle som tar hand om mindre bemedlade och ger dem resurser. Vi andra, med fullt utvecklade smaklökar, kan istället kosta på oss att leva lite farligt. Vi är många som dekadent ramlat omkring på barer, druckit, småätit, minglat men aldrig känt oss riktigt hemma och istället snabbt gått vidare till nästa bar. Vi kallar det krogrundor. Ett begrepp som står som dålig ursäkt för en dålig kväll. Sanningen är att vi inte har hittat ett ställe som vi riktigt trivts med och istället stryker omkring och letar miljöer som är som oss, människor som är som vi. Och detta är livsfarligt. En vän ramlade över ett stängsel i Washington Square, Greenwich Village, efter en sådan runda, blev utskrattad av en polis och började strax blöda. Men i den efterföljande jakten på plåster och bedövning fann vi en neonskylt som skulle visa sig vara slutet för våra destruktiva krogrundor. Skylten skvallrade någonting om vin och innanför dörren blev upplevelsen som för den lilla, fula ankungen som slutligen speglar sig i vacker gemenskap. Vi blev förälskade. Här fanns vanliga människor, ovanliga människor, men alla med det gemensamt att de höll ett glas vin i handen. De kallade det vinbar. Kock & Vin har en vinbar. Och vi skulle kunna rabbla viner, distrikt och druvor tills ekorrarna kommer hem. Men du kan läsa om allt på Kock & Vin. De har en bok. Och som för att skoja till det lite har de också ett fantastiskt kök. Det visste vi redan 2001 då vi gav dem Nöjesguidens Göteborgspris i kategorin Krog. Det har inte blivit sämre sedan dess. Den enda fadäsen vi råkar ut för är en fisk som fått lite för mycket färg och är något torr. Men i ärlighetens namn är kockarna väldigt jämna här och djärva nog att bjuda oss på gula rödbetor och anklever i en liten rånstrut. Vi älskar gula rödbetor och anklever i en liten rånstrut. Servicen är som oxfilén - den behandlar oss som om vi fyllde år. Varför den kvinnliga personalen går runt i ultraortodoxa förkläden är dock ett mysterium. Skrämmer oss lite. Men sedan är det det här med vinet. De har en liten dörr längst in i restaurangen som leder till vin-Narnia. Öppna den dörren. Har du sedan svårt att välja hjälper vinexperterna i personalen gärna till och anordnar små spontana vinprovningar. De vårdar sitt vin ömt och det känns som att sitta på en liten adoptionsbyrån och välja mellan barn i olika åldrar. Det handlar om kärlek.
Stad:
Lokal:
