Alla kineser hördes hurra samtidigt när Erik Videgård gjorde om Halvtrappas matsal till lyxig kinakrog. De krogar i Stockholm som representerat det kinesiska köket (eller rättare sagt de kinesiska köken, om man ska vara petig) har serverat mat som i särskilda fall varit helt okej, men allt som oftast direkt äcklig. Därför är Halvtrappas nya kök en omvälvande upplevelse som får en att se helt annorlunda på det där landet som annars är känt för att ha en glupsk aptit på sars-smittade kattskrällen. Lokalen är omgjord och försöker se asiatisk ut på ett trist minimalistisk sätt. Bortsett från en ganska fin väggmålning ser det ganska tråkigt ut.
Lyckligtvis lyser Erik Videgårds personliga närvaro upp lokalen. Han kilar runt bland borden i ett par lustiga illröda sportskor, är allmänt charmig och ser till att alla mår fint. Videgård är förmodligen stans bästa krögare och det känns otroligt skönt att han har slutat larva sig i Skåne och äntligen är tillbaka på krogscenen igen. Maten beställs förslagsvis i menyform. Man väljer en uppsättning rätter, antingen fem eller sju, och delar med sitt sällskap, ungefär som när man äter meza på en libanesisk krog. Priserna är förvånansvärt låga. För knappt 400 kronor får du sju fantastiska rätter som räcker till två personer. De enskilda anrättningarna kommer in allteftersom de är klara och det blir snabbt fullt på bordet. Det erbjuds följaktligen inget vinpaket med olika vin till respektive rätt. Istället rekommenderas man ta in en flaska vin, dricka öl eller kanske till och med vodka. Det fungerar fint. Man har helt uteslutit den annars i asiatisk mat vanligt förekommande smakförstärkaren natriumglutamat (förkortas ofta MSG), vilket också anges på menyn.
Videgård har riktat in sig på det kantonesiska köket samt provinsen Sichuan (varifrån han importerar ett sichuanpeppar, som han själv hävdar är av betydligt bättre kvalitet än det som säljs i stans asiatiska butiker). Även om vi insisterar på att man bör beställa hela menyer är det även möjligt att ta in enstaka rätter. Godast är följande: Hui Go Rou, fläsk som är tillagat två gånger och fått en väldigt intensiv, kryddig smak. Tang Cu Ou Pian är lotusrot i tomat och ser lustigt nog nästan ut som pasta med sås, men smakar förstås annorlunda. Den terökta ankan heter Zhang Cha Ya Zi och tar tydligen hemskt lång tid att tillreda, men smakar, inte helt otippat, som en anka rökt i te, vilket är precis lika gott som det låter. Slutligen har vi en kyckling med det festliga namnet Bang Bang Ji Si, en strimlad smarrfest med smak av sesam och sichuanpeppar. Det är obegripligt att det går att äta så god mat till ett så lågt pris i stan. Videgårds kinamat är tillsammans med Mistrals öppnande i Gamla Stan det bästa som hänt våra magar hittills i år.
