Av någon anledning hade jag fått för mig att filmen Crazy, stupid, love skulle vara bra. Det var den inte. Mitt sällskap satt och suckade högljutt vid min sida. Den var en soppa av moralistiska klyschor om kärlek, män, kvinnor och lycka + trist humor. DET FINNS EN SANN SJÄLSFRÄNDE! KÄMPA FÖR DEN! Nu tror jag för det första inte på "själsfränder", iaf inte på tanken om att det skulle finns en enda sådan, men framförallt tror jag att sannolikheten att du möter din själsfrände (om det nu skulle finnas en sådan) i ettan på gymnasiet är väldigt liten. Anyway, det var inte det mest irriterande. Steve Carell spelar en man som levt med Julianne Moore i 25 år, hon vill skilja sig, han blir djupt olycklig och flyttar ifrån familjen för att bo i en "pappalägenhet" (för referens på "pappalägenhet" se Martins i Ensam mamma söker, sjukt "pappa") och börjar hänga på en bar. Han sitter i baren i princip varje kväll i sina töntkläder, ensam, och ropar ut namnet på mannen som exfrun legat med på nån firmafest. TILLS!
Ryan Gosling, barens womanizer, bestämmer sig för att ta honom under sina vingar och lära honom hur man raggar brudar. Sen håller det på i vad som känns som ett år. Baren-brudar-baren-brudar. Ja det händer en massa andra saker också såklart. Vad skulle jag komma till? Jo, till slut blir Ryan Goslings karaktär KÄR I EN KVINNA SOM SER HONOM. Han är rik, vacker och... extremt olycklig. De ligger i sängen och pratar, han BER henne - Snälla fråga mig något personligt? Hon frågar om hans föräldrar. Han berättar -Min mamma är vacker men.... KALL. Min pappa är en framgångsrik affärsman men... FÖR MESIG, jag ville aldrig bli som honom. Sen fortsätter filmen precis som man kan tänka sig. Men gud vilka tråkiga schabloner, den kalla vackra kvinnan, den töntiga mannen, plaboyen som bara vill bli sedd, rik = olycklig. Känner nu att det här kan vara en av världens sämsta filmrecensioner men vad jag ville komma till var att jag i alla fall fick upp ögonen för Ryan Gosling, som jag bara lärt känna via den här bloggen tidigare.
