Kan skämmas år senare och fortfarande vilja slå mig själv i ansiktet över en tafatt kram, att mitt hår fastnade i den där killens skägg, att jag så gärna ville imponera på en person jag beundrade eller att jag bar en röd fleecetröja med blixtkedja hela högstadiet.
Skamsköljning, heter det visst, när man minns något idiotiskt och skammen tar över helt och får en att vilja gömma sig i nedre byrålådan för resten av ens liv.
För några veckor sen åt jag och Praktikant-Sara lunch på Halv grek plus turk. Skrattade rått och våldsamt, förde ett jävla liv, var på ett rusigt humör. Att de inte bad oss dämpa oss.
Jag ställer mig upp för att gå på toa och något som måste räknas som slumpens rövskott sker.
Till vänster om mig står en kändis. Vi har hälsat flera gånger, Kändisen har aldrig bemödat sig med att lägga mig eller mitt namn på minnet.
När han ser mig säger han igenkännande och glatt "Hej!" som att vi inte setts sen jag höll tal på hans bröllop eller hjälpte honom förlösa hans fru i ett dike. Jag blir överraskad, men ropar hej tillbaka. Då hör jag ett lika glatt hej-rop till höger om mig.
Jag var i hälsningslinjen. Han hälsade på någon som satt runt bordet jag passerade och inte på mig. Det här hade varit mindre plågsamt om kändisen, jag eller den riktiga vännen hade skrattat åt det. Men jag hörde dem tjattra på bakom mig när jag gick mot toaletterna där jag stannade onödigt länge i panik över att behöva gå ut igen. Hade det inte varit för Sara - som fortfarande hånar mig - hade jag stannat där tills personalen fick bända upp dörren med en kofot och slänga ut mig.
