Ice Anastacia, det närmaste vi kommer till dancehall i Rise Up
DISCLAIMER: Kritiken jag kommer att rikta mot filmen Rise Up betyder inte att jag inte vill att ni ska gå och se den. Stöd Filmklubben Topper och se filmen, det är precis sådant här som gör att vår grej blir större och bättre accepterad.
När Marcia Griffiths intervjuades för SVT-programmet Pappas Kappsäck sa hon med besviken min "After we woke up [efter sorgen över Bob Marleys död] everywhere was this... Hardcore dancehall". Klipp. Ridå. Den västerländska mediaskildringen av jamaicansk musik har genomgående lidit av den peace-and-love reggae som den lärde sig älska och exotifiera i slutet av 70-talet. "Det är så hårt på jamaica, men folk somt tror på fred och kärlek gör storslagen musik där - kolla!" Rise Up är inget undantag.
Mitt i filmen kände jag ett starkt behov av att veta om den som gjorde filmen var vit. Visade sig att han var det. I en recension av filmen i The Guardian framkommer det att hans reggaekundkap innan han gjorde filmen var begränsad till Bob Marley. Huruvida det är sant eller inte är jag inte särskilt intresserad av, men det här uttalandet i regissörens bio, taget från filmens officiella hemsida säger egentligen mer än något annat: "It is his work on RiseUp that reflects Luciano’s passion for beauty and the celebration of life, as seen through the lives of other passionate artists as himself." Nåväl.
Filmen skildrar tre musikakter, från tre olika skikt av det jamaicanska samhället, och deras strävan att "rise up", att leva drömmen och leva av sin musik på heltid. Först har vi rastamannen Turbulence, han är en omvänd gangster, som från Hungry Towns slum försöker erövra världen med sitt postivia budskap. Han kämpar länge och hårt, men trots att ha turnerat i Europa med Sizzla uteblir erkännandet hemma på Ön. Vi har Kemoy, en oskyldig bondflicka som sjunger på fritiden, men råkar ha en enastående röst. Om drömmen att "rise up" är hennes, eller hennes pushiga kusins får vi aldrig veta i filmen, men hon får sångcoachning, och får träffa Sly & Robbie för att spela in en låt med dem. Hennes blyghet, naivitet och oskuld bokstavligen vadderar hennes person, och ställer till det för henne på vägen. Sedan har vi Ice Anastacia, som jag fortfarande inte riktigt vet om de är en grupp eller en enskild person. Fokuspersonen är i alla fall Ice, en bortskämd uptownunge, som sportar ett svårt ghettokomplex, och vars två sidekicks är livs levande parodier på en wigger, och en misslyckad dancehalldeejay. Ice gör lättsam island pop och dancehall, och är den enda representanten för den sortens dancehallkultur som har varit Öns musikaliska huvudexport de senaste 20 åren.
Skildringarna ev de tre är precis så klyschiga som man kan förvänta sig: Turbulence är en ödmjuk, framåtsträvande, rättfärdig artist. Kemoy är realistiskt marginaliserad som de flesta kvinnor har oturen att bli inom den jamaicanska musikscenen. Ice är rätt ut vidrig, pårökt, osympatisk och ett offer för sina egna vanföreställningar som finansieras av pappa. Turbulence är reggae, Kemoy är soul, Ice är dancehall. Turbulence kämpar i åratal från ghettot tills hans ansikte målas upp på väggen bland de stora och han får sin hit, medan Ice köper till sig scentid på Sumfest. De får i filmen representera den goda rättfärdiga reggaen och den onda, materialistiska dancehallen. Det goda segrar, fröstås, medan det onda får krypa hem med en desillusionerad svans mellan benen.
Det är så här det brukar vara när vitingar ska konsumera, och sedan i sin tur skildra jamaicansk populärkultur. Att det på varje Ice Anastacia går fem Aidonias är ingenting man talar om, för att man är rädd att titta åt det hållet. Det är geggigt, smutsigt och svårt att begripa. Danchellen i sin riktiga form skymtar till ett par gånger i filmen, men filmaren går aldrig på djupet. Om han är ointresserad eller rädd framgår aldrig, men det vi blir lämnade med är en fortsatt bild av att musik från jamaica är rasta, peace & love och oljefat. Och så är det ju bevisligen inte.
/H
