Det låter löjligt, jag vet, men det var ändå ett tag sen jag bodde här en hel höst.
Det ska jag göra nu, jag bävar mig lite över det, det slog mig att jag hade glömt att det regnar på tvären här och att det inte fungerar att gå i tunn kappa, trots att värmen egentligen tillåter det.
Men det är också så mycket som kommer tillbaka om hösten. Jag sitter utanför Cyrano och väntar och får tillbaka pirret av gymnasiet. När allt var så nytt och jag gick på stor skola i stan och stod i Vasa Allén om kvällarna och såg på de som skulle till Gump på Jazzhuset. Jag fuskade mig in på Lucky Paul, eller ja, La Cupoule som det tydligen hette, men som jag missade. Hur vi vandrade genom Haga om nätterna och skrek för det lät så fint med skrik mellan husen och där jag kom ifrån var det så långt mellan huset att det aldrig bildades något eko alls.
Det kommer tillbaka till mig nu. Hur jag trodde att jag var stor nog att sköta mig själv, hur jag trodde att ingen kunde rå sig på mig. Hur jag förkastade bok-kanonen och skanderade ut att jag skiter i ordklasser och genitiv så länge jag kunde skriva ändå. Och hur svenskläraren stod mitt i klimakteriet, svettades och förkastade det jag sa. Hur jag sa att hon inte kunde ge mig ett lägre betyg än MVG för då skulle hon skämmas när tidningarna slogs om att ha mig som skribent.
Saker och minnen som kommer tillbaka, lukten av Göteborgs asfalt och stålet som vibrerar när spårvagnen kör längs med gatorna. Hur nästan inga övergångsställen låter som de bör utan litar på att alla ser och att ingen är blind eller bara tankspridd. Det luktar annorlunda här. Inte så torrt. Mer stål. Mer som när en slickade på nycklar när en var liten och det skälvde i hela halsen. Nu kanske någon säger att det luktar arbetare, men jag vet inte, jag har aldrig träffat någon.
Vi pratade om det häromdagen, Malin och jag, om vänner som blir arbetare. Hon sa så. Att vi har vänner som vill bli arbetare. Jag sa att de ville bli hantverkare, att sotare och urmakare inte är arbetar-yrken längre. Att det är något annat. Hantverk.
Åter till minnena: nej, jag har inga fler. Men jag längtar efter vintern. För jag tänker att det kanske kommer fler då. För det handlar nog mest om förväntan. Jag vet faktiskt inte alls vad den här hösten eller vintern kommer att ge. Men jag vet att jag åker till Stockholm på fredag.
