Känner jag mig som idag.
Jag vill ha en morgontidning. Jag älskar morgontidningen lika mycket som jag älskar natten. Det kan liksom inte hjälpas, från det att jag bara läste de urtråkiga sserierna i GP till att gå över till sporten till att sist syna varenda dödsannons. Jag minns att mamma tyckte det var destruktivt, kanske tyckte hon att det var sorgligt att hennes inte ens tonåriga dotter läste dödsannonserna. Vad vet jag. Men jag minns det. Jag minns också hur stod plats tidningen tog på vårt ändå gigantiska köksbord, innan tabloid blev en klassiker. Billighetsformat fnös nog min pappa. Jag tyckte den blev behändigare för mina tolvårsarmar. Och så slapp alla trycksvärta i smöret, på skinkan, gurkan och tidningshörn i oboyen.
Vad jag vill ha sagt?
Nu får vi snart morgontidningen hem igen. Det ska bli skönt.
