MOBBADE BARN MED AUTOMATVAPEN

Det är så olustigt att diskussionen kring mobbning kommer efter varje sommarlov, enda stunden på året då den för hoppningsvis ä frånvarande. Men ja, jag förstår, och jag vet, jag minns skräcken att gå tillbaka till skolan, gud fader i himmelen vad jag önskade att det vore sommar hela året, skit i badvädret och soltimmarna, nej jag tänkte på friheten att inte vara intvingad i ett socialt sammanhang som inte passade mig det minsta.

Somrarna var ju allt som inte skolveckorna var, fyllda av någon slags lättsam glädje, som inte bara kom från det faktum att läxorna inte existerade eller att det inte fanns något schema, på somrarna hade jag kompisar, och kunde vara någon annan, ingen påminde om det jobbiga i skolan, ingen påminde om utsattheten, eller det faktum att jag kanske glömt låsa på toaletten, att mina läppar var tjocka, att jeansen satt fel, att jag såg ut som en bondmora, att mitt namn var konstigt, att min pappa aldrig var hemma, att att att att att att jag minns inte ens längre.

Det jag mest minns är min enda egna önskan, att få byta skola, istället för att kräva det försökte jag få rektorn att gå med på att jag skulle få byta klass, det fick jag inte. Det tog till årskurs sex innan jag kom in på en annan skola och alla hade gett upp hoppet om att jag skulle passa in. Det tog sex år för alla att förstå att loppet, det var kört. Lättnaden när jag fick antagningsbeskedet var likt att ha sprungit ett maratonlopp och kommit i mål. När skolan började efter den sommaren visade det sig att 12 andra från gamla klassen också bytt, till samma klass. Det blev en favorit i repris så att säga, men lite nya ingredienser.

Min historia blir som alla andras, en dröm om revansch, en dröm om överlevnad, om jag överlevde högstadiet tänkte jag att jag skulle, likt alla amerikanska idoler, bli känd. Känd för att göra något bra. För känd=cool, det visste jag.

I alla fall, det är ingen idé att prata gamla minnen, de berör mig och ingen annan längre, men vad det är en idé att prata om, eller skriva av sig om, är alla idiotiska tankar kring Friends, den värsta killen i klassen blev vald till Friendsare. Och han hade sina vänner med sig. De vuxna kunde luta sig mot Friendsen och ansvaret var vips borta! Avsaknaden av vuxna ögon är det som gör att mobbningen fortsätter i skolan, att elever ska lära sig att vara medmänniskor utan att vara kamratstödjare.

Och vill den utsatte flytta ska den få göra det. Att gå kvar i en klass med 20 andra som stod och såg på när byxorna drogs ner, mössan kastades upp på busshållplatstaket, läppen sprack, läxböckerna revs sönder, och byxorna söndertrasade är inte speciellt roligt.