Vi pratade om det vid frukosten idag, det var någon på P1 som berättade hur svårt det var att berätta för barn att deras föräldrar gör fel när de slår sina barn. Det var normaltillstånd för barnen och ingenting ovanligt alls att få smisk när de gjort något dumt.
Jag mindes vips dagen jag skulle få gå den korta korta vägen till skolan helt själv. Jag minns hur mamma satte mig ner, pratade långsamt och allvarligt, hur hon såg rakt in i mina ögon och sa att jag inte fick följa med någon annan hem än henne eller pappa
Jag frågade: Ingen?
Mamma sa: Ingen.
Jag frågade igen: Inte ens farmor eller farfar?
Mamma sa: Jo, farmor och farfar, och mormor.
Jag frågade igen: Men Nettan och Pim då? De var våra närmsta grannar.
Mamma sa: Jo, de är okej, men ingen annan, du måste fråga mig innan. Inte ens om de säger att jag är sjuk får du följa med dem.
Jag tittade storögt på mamma och tänkte: Gud vad tråkigt.
Hon fortsatte: Och Mimmi, du får inte ens följa med dem om de säger att de har kaniner eller hästar eller godis.
Då var det klart, jag fick inte följa med någon hem. Men den dagen kom mamma och hämtade mig ändå, som att hon inte litade på mig. Vi gick över Förtroligheten hand i hand och så fortsatte hon prata.
Hon sa: Det är viktigt att du lyssnar på mig, du får inte följa med någon okänd.
Jag sa: Men jag får följa med Nettan och Pim.
Hon sa: Ja, jo, det får du. Men det är viktigt att du vet att ingen får göra någonting dumt mot dig, ingen får ta i dig. Ingen får ta på dig. Ingen får peta i dig, inte med någonting. Det finns tanter och gubbar som gillar barn alldeles för mycket.
Jag minns hur jag framför ögonen såg hur jag låg på marken och en hårig best petade i mig med en pinne. Jag slog bort bilden och tittade på min mamma.
Och sa: okej, ingen får peta i mig med en pinne.
Vi pratade inte om det mer.
Men det slog mig häromdagen hur rädslan måste väckas och växa när det kommer barn in i livet. Hur en vill skydda dem från allt. Det lilla livet. Det slog mig också om hur medveten jag så tidigt blev om att det finns de som inte vill mig lika gott som mina föräldrar vill. Hur det slog mig att det var lätt att råka illa ut. Och någonstans slog det mig att jag hade ett kön. Riktigt vad det innebar förstod jag inte, men att det fanns något där innanför trosorna, det förstod jag. Och att det var värt att skyddas.
