Jag går på Kyrkogatan, jag har gått där många gånger förr, som varje dag när jag cyklade där och stannade utanför mitt gamla kontor. Då cyklade jag på en herrcykel så stor att jag inte nådde ner till tramporna, men det fungerade med farten jag tog från Kungshöjd och jag bromsade genom att cykla zickzack eller ta tag i lyktstolpar. Nu går jag på samma gata igen, varje morgon, för jag ska till mitt nya jobb.
De senste dagarna när jag gått på Kyrkogatan har jag sett ett för mig fruktansvärt bekant ansikte. Ett ansikte tillhörande en mamma till en kille som jag gick i låg- och mellanstadiet med. Det känns som om att hon tittar snett på mig varje morgon, att hon sneglar på mig. Jag sneglar inte tillbaka, jag konstaterar bara att hennes röst är den samma hesa, att hennes hår är lika tunt som då och att tiden verkar inte har gjort så mycket med henne, förutom att hon, precis som jag, åldrats.
Hon ger mig obehag. Det är tråkigt, och orättvist, men hon gör det. Det är bara så det är. Genom henne ser jag hennes son. Han och hans seniga armar som kunde ta såna hårda tag och jag ser hennes son och lärarna och ursäkterna om att han bara var en vanlig kille med lite för mycket energi och jag minns mammas ord om att han nog inte var så älskad som jag var. Jag hör undanflykter och ursäkter och jag spottar på trottoaren bredvid mig. Jag skiter i era ursäkter nu. Jag gjorde det inte då, för jag förstod inte att det just var undanflykter och ursäkter. Men nu gör jag det. Titta snett på mig, åh gör det, det är din son jag skrev om i min dagbok: Han är så elak att det gör ont.
