Igår var speciellt på det här sättet: vi hade utvecklingssamtal på dagis. Det visade sej att Hanna är en ytterst trygg unge, med skinn på näsan, hon är omtänksam mot sina vänner och hamnar sällan i bråk. På alla sätt ljuvlig, och hon har utvecklats otroligt mycket det senaste året. Wihoo. Jag och Kalle ba "mmm, jaaaa verkligen, vi bråkar allt mer sällan med henne också, hon är så himla förståndig bla bla". Vilket kändes korrekt at the time. Tidsklipp några timmar fram. Avslutning för dagiset i Bleckan. Picknickmys, alla föräldrar, pedagoger. Jag och Hanna käkar jordgubbar, myser med lammen, gungar och uj uj uj vad vi är samspelta. Tills vi ska gå hem. Blev sånt där DJÄVULSKT gräl, sånt där där vi båda är så arga att vi skakar. Hon ville inte gå hem. Efter två timmar var jag liksom färdig med tjo och tjim? Men inte hon. Gråt, skrik, tandagnisslan. Det slutade med att jag fick iväg henne halvvägs genom Bleckan, stadigt grepp kring handleden på skrikande Hanna, andra armen full-lastad med picknickpack och allmänna handväskor, systemkamera och skit. Då lovar hon att gå snällt bredvid om jag bara släpper henne. Vilket jag gör. VROOOOOM! Så har hon kutat iväg 75 meter, upp i en klätterställning och VÄGRAR KOMMA NER. Jag står nedanför, lockar pockar hotar. Inget funkar. Det slutar med att jag tio minuter senare klättrar upp i den där jävla ställningen, ner med henne i rutschkanan, jag efter. Alltså den synen, jag dör. Ungefär nu skriker Hanna "mamma, du är ÄCKLIG!". Och ungefär då vill jag bara grina, solen är skitvarm, jag är koksvettig, hungrig och runtom mej är mina fellow parents till de andra oerhört skötsamma barnen och jag vill dö. Sen tog jag henne under ena armen och gick mot bussen. Slut.
Men erkänn det ser mys ut först:
