Jag håller på att gå igenom alla mina bloggtexter. Började som sig bör i 2006. Det är lite roligt att den Emelie som började skriva då på så många sätt är lik mej idag, men ändå som en alien. Jag var rätt så... osoft. Och extremt öppen! Kalle måste ha haft teflon-ego som aldrig någonson, ALDRIG NÅGONSIN, bad mej ta bort något som jag skrev. Mycket var ju ett utlämnande av vårt förhållande, med honom som bov. Allafall, höggravid och asledsen person startade Popmorsa 2006.
Låt mej presentera, min debut på internet:
Oerhört rafflande inledning, ger verkligen mersmak. Men alltså, jag hade verkligen en helt annan ton då. Säkert underhållande, men himla oskön.
Jag hade glömt bort hur kär jag var i Eminem också. Passade på att slänga in en psykologisk profil på mej själv också. Rätt träffande ändå.
Också lite kul då kan en ju tycka, att efter att jag och Kalle gjort slut blev jag kär i ny kille, som inte på något sätt var elak, absolut inte, men liksom... ahmen låt oss säga att mönstret till viss del gick att applicera även där. Oh well. Gick ju bra. Till slut. MVH Tvåbarnsmamma.
OCH DET HÄR FICK EN JU ÄTA UPP MED SKED OCH GAFFEL:
Mmm, jag vet att det var Billie Piper och inte Spice girls. Det fick en ju äta upp i kommentarsfältet rätt så snabbt, hehe. Med all rätt. Och bara något år senare kunde jag inte skriva tre meningar utan att slänga in asterisker och sånt. *men, men*
Allafall, höggravid och rätt tunnhudad var jag. Det var ju därför jag började skriva blogg överhuvudtaget. Det jag inte kunde säga till någon, eller få fram verbalt i min kärleksrelation, det försökte jag bena ut via det skrivna ordet till totala främlingar. Jättelogiskt. Det mesta "gnället" var om hur mitt liv stod still medans alla andras bara fortsatte. Jag kunde inte sätta fingret på det då, jag raljerade och ältade mest, men jag tror jag var OERHÖRT ledsen väldigt länge. Och ensam liksom. Inte pga brist på vänner eller nära som älskade mej. Bara inuti. Jag hade blundat för så mycket i flera år, och nu när jag inte hade festen att skratta bort det fula i, så flöt allt upp och jag började tycka väldigt väldigt illa om mej själv. Så vad gjorde jag? Nä men grinade lite håglöst, drog lite skämt och drömde mej tillbaka till en romantiserad dåtid så klart.
Mådde inte så himla bra i relationen heller. Jag och Kalle passade verkligen inte ihop. Jag kan idag inte nog poängtera hur subjektiva alla de här texterna är, och även att jag på riktigt aldrig gjort något bättre än att skaffa barn med Kalle - inte bara för att det blev just Hanna, världens finaste Hanna - utan för att jag ÄLSKAR att ha barn med Kalle, han är en så himla bra pappa och en av mina allra bästa vänner. Men vara ihop? Vi två? Absolut inte! OBS ingen håller med mer än han.
Men jag var ju så klart kär i honom. Och han i mej. KÄNNS SÅ SJUKT NU MEN VI VAR JU DET, KALLE! Haha. Uäääh. <3
Det var 2006. Åtta år sedan rätt på pricken. Jag får lite panik av att läsa allt jag skrivit, men jag tänkte göra nåt slags årstillbakaglimtar fram tills nuet i ett par inlägg framöver. Lär väl bli sju-åtta stycken då. Jag gör det mest för min egen skull om jag ska vara ärlig. Det är både förfärligt och skitkul att läsa sina gamla inlägg.
Gud, det känns skitkonstigt att lägga upp det hära gamla. Men jag har tänkt avsluta den här bloggen ett tag nu, och tänkte göra det ett år i taget. Som ett långsamt farväl!
