Långhelgslördag och därmed lunchmyz med de fem bästa fulaste musikvideorna. Från Mulder och Scully till Jan Guillou. Ha d gott /Glenn
5. Dj Dado – X-files (paranormal poptrance med barn)
Idag känns det helt bisarrt men på 90-talet var faktiskt barn ett ganska vanligt motiv i musikvideor. I videon till Dj Dados technoversion av TV-serien »X-files« ledmotiv är barnet en liten flicka under en ilfärd på en trampbil genom vad som förefallar vara något slags grå Londonförort. Det är därmed även en skamlös ripoff på videon en annan pop trance-dänga, Robert Miles »Children«, där en flicka åker tåg genom ett svartvitt landskap. »X-files« låg på nionde plats på singellistan i Sverige och låter så här i efterhand som en harmlös midi-variant på ett klassiskt ledmotiv. Videon däremot, den är och förblir ett tidlöst bevis på att det krävs mer än en idé för att lyckas göra något bra.
4. Elton John – Nikita (det kallaste kriget)
Kärlek över gränserna är ett lika traditionstungt som behjärtansvärt och ofta även vackert tema i de stora kärlekshistorierna. Vad vore därför bättre än att berätta en historia om åtrå mellan öst och väst i kalla krigets Europa? Exakt den tanken såldes in till Elton John i mitten på 80-talet och som koncept till låten »Nikita«. I videon ser vi Elton, iförd halmhatt och varsityjacka (en nästan övernaturlig kombination), spana på den hotta sovjetiska officeren Nikita. Han knäpper lite bilder och visar henne sedan sitt pass. Videon genomsyras dessutom av en lätt James Bond-air, en nerv som helt avdramatiseras när Elton i slutet dyker upp bowlandes i mönstrad kaftan och blå truckerkeps...
3. Adiemus – Adiemus (delfinpopen peakar)
Adiemus var den waelsiska kompositören Karl Jenkins etnoprojekt mellan 95 och 03. Om Karl verkligen vara nere med kristallhealing eller om han bara ville casha in på den new age-trend som svepte över Europa under 90-talets andra hälft är oklart – även om hans mustasch tveklöst vittnar om att han är the real deal. Vad som däremot var och är självklart är att videon till Adiemus största hit skulle innehålla delfiner. Det är inte egentligen inte alls svårt att se hur regissören föreställt sig en kritik av det västerländska samhällsbygget ta form. Hur delfinernas hopp mellan gråa skyskrapor symboliserar ett naturens annekterande av de städer av kyla och sterilitet människan byggt upp. Jag vet inte vad Karl gör idag. Förhoppningsvis lever han väl. Förhoppningsvis jobbar regissören till musikvideon inte längre med djur.
2. Zucchero & Paul Young – Senza Una Donna (italiensk alkoholism i balladform)
Jag vet inte hur många gånger jag hört den här låten. Av någon anledning fanns den som en röd tråd genom min barndom (antagligen pga min mors kärlek till Zucchero, älskar dig mamma!), något som bara gjorde att chocken när jag första gången såg videon blev ännu större. Paul Young är i alla avseenden oklanderlig. Han ser oerhört fräsch ut i kavaj och polotröja (och påminner om en kortklippt Kocky i den där MQ-reklamen) och har en väl avvägd mimik. Det är istället juxtapositionen kortväxt italiensk man med mustasch och gubbkeps kontra tjej iklädd fjädrar och för liten baddräkt som träffar likt ett slag i solar plexus. För där Paul Young har 80-tals-swag har Zucchero en olycklig hustrumisshandlares framtoning. Att videon utspelar sig i en bodega är konstigt men i ljuset av Zuccheros alkoholiserade aura fullt logiskt. Det är på något sätt lika obehagligt som hänförande smörigt.
1. Melodifestivalen 1986 (10 musikvideor från Sverige, pre-MTV)
1986 bestämdes sig ledningen för Melodifestivalen att man skulle prova något nytt. Att det fick vara nog med dåligt koreograferad dans, torr scennärvaro och överdådiga orkestreringar ledda av Anders Berglund. Melodifestivalen skulle in i framtiden – en framtid där musiken pryddes av grälla kläder, stora frisyrer och framförallt en dramatisk historia. Helt enkelt en framtid där musikvideon var det nya tävlingsbidraget. Detta var även Sverige innan MTV och framförallt innan konceptet ”musikvideo” på allvar nått de svenska massorna. Något som med brutal tydlighet även avspeglade sig i resultatet. Lasse Holm blev nedkladdad av massa färg (iförd en Champion-tischa, vilket vid den här tiden måste vara ett brott mot public service stadgar), Style åkte färja med megahår, en yngling förlorade sig i Anna Books urringning, Nanne Grönwall bar guldjacka och Git Persson gästades av Jan Guillou som vampyr. I flera avseenden en rad klassiska ögonblick i den svenska TV-historien, nästan enkom för att de i efterhand verkar gjorda med en otrolig brist på självinsikt. Samtidigt måste man hylla festivalledningen. Valet att låta tävlingen genomföras med ett antal musikvideor i en tid där mediet var lika exotiskt som hemmabio är inget annat än progressivt. En progressivitet som helt gått förlorad när melodifestivalen idag kuskar land och rike runt med en trött, lätt baltisk, scenföreställning.
