Här skulle det vara en bild på när jag sitter vid datorn och gör tummen upp, men jag ser fan inte klok ut idag, påsar under ögonen, sönderbränd från Valborgssolen, fortfarande skräckslagen efter en sömnlös natt på jakt efter vad jag trodde var en ondskefull nattfjäril men vad som visade sig vara en fluga, så det är väl lika bra att ni minns mig så som jag ser ut på den där gräsliga jävla photoshop-bilden i headern.
Nej, det här gick inte. Tyvärr. Jag drar nu ut sladden. Har försökt fortsätta, som ni har märkt, skrivit att jag ska uppdatera oftare, känna mindre press, sluta tro att jag måste leverera ett Veckorevyn Blog Awards-inlägg varenda jävla gång. Vilket jag i och för sig tycker att jag har gjort. Herregud vad jag har varit bra och rolig och trevlig och fantastisk. Och intressant. Och snygg.
Men det gick ju inte. Satt uppe sent igår kväll och filade på ett långt comeback-inlägg. Tänkte på fullaste allvar göra ännu en kraftansträngning. Men jag fattar ju att bloggen har gått på sparlåga alldeles för länge. Eller konstgjord andning. Dödsrosslat sig fram. Nu är den i alla fall fett med död. Och det var jag som dödade den.
Grejen är att det har varit svårt för mig att komma på vad jag ska skriva om. Jag kan inte bara skriva om vad jag har ätit till frukost. Eller vad jag ska göra ikväll. Eller var jag har lunchat idag. För det är inte intressant. Inte för mig och inte för någon annan. Så jag har använt den här lilla plattformen till att skriva om andra saker. Saker som jag tycker är roligt. Jag har gillat att överdriva min person. Framställa mig själv som den mest sorgliga lilla varelsen på jorden. En orolig, plågad cyniker med tvångstankar och fördomar och en rad andra tvivelaktiga beteenden. Men efter ett tag tar det stopp. Efter ett tag finns det inte så mycket mer att hämta. Jag vill inte fortsätta tjata om lingongrova, undergångsteorier, korridorsliv och hur sorgligt det FORTFARANDE är att isbjörnen Knut dog (för att han ju blev utstött av sin mamma och sen flyttades han till Nazityskland av alla ställen och som om det inte vore nog blev han mobbad av de andra jävla isbjörnsidioterna och sen, ja, sen dog han).
Allt känns redan sagt. Allt som jag kan komma på, i alla fall. Och det känns ganska... tomt. Och tråkigt. Och faktiskt ganska vemodigt. Samtidigt har jag känt att det faktiskt bara är en jävla blogg. Att jag inte ska ta det så seriöst. Men jag har verkligen tyckt att det har varit roligt att skriva här. Nästan terapeutiskt befriande. För även om jag ofta överdrivit och ljugit (för att överhuvudtaget ha något att skriva om) så har jag ändå varit lite utlämnande och personlig. Och ni har varit med. Kanske inte så många, men ni har hängt med. Så självklart känns det lite sorgligt att ta avsked.
För det är verkligen det som har varit det absolut bästa med att skriva den här bloggen. Att få er respons, era komplimanger, era likes, era kommentarer. Det har varit enormt glädjande. På riktigt. Och jag vill tacka er för att ni har hängt med och haft roligt. Ni är grymma.
Kram och hejdå!
