If I live to see the seven wonders, I’ll make a path to the rainbow’s end, I’ll never live to match that beauty again

Så sjöng Stevie Nicks på Fleetwood Macs klassiska »Seven Wonders«. Om vi får se slutet på regnbågen och om någon får leva att matcha dess skönet igen återstår att se. Nu är det i alla fall äntligen dags att sätta eleverna på häxakademin på prov. En ny supreme ska utses. En säsong av »American Horror Story« ska tas i mål.

Det känns ju som att det varit rätt lite lektioner den här hösten/vintern av häxskolning. Det fixar man dock givetvis lätt med ett härligt träningsmontage. Sen är alla redo liksom. På klassiskt Rocky-manér. Och det känns nästan lite kittlande att det här avsnittet, åtminstone till att börja med, har en så idrottslig uppbyggnad. Gren efter gren betas av och det står ganska snart klart att den verkliga rivaliteten står mellan Zoe och Madison. Det känns lite synd. Mest för att det öppnar upp för en curve ball där Zoe inte blir supreme. Vilket trogna läsare av dessa recaps vet vore en katastrof.

Tre grenar in är Misty Day den första häxan att åka ur prövningarna. Det känns rätt väntat. Mest för att Misty alltid varit en perifer karaktär från Louisianas träsk som halkade in på häxakademin på ett bananskal. Att däremot Zoe skulle spetsa sig själv på en grind under ett parti teleporteringskull kändes betydligt mer snöpligt. Kanske för att det gav Madison ett litet försprång. Och för att det mest blev en dramatisk stoppkloss i det mästerskap som började så dramatiskt.

Efter att Cordelia kastar in i hatten i ringen känns liksom lite upphävt. Som om tävlingen trampar vatten. Som om twisten kommer alldeles för tidigt. När Cordelia sedan snabbt utses som ny supreme, Madison mördas och Zoe fasas ut känns det som att ett antiklimax är uppnått. Så här skulle det ju inte alls bli. I ett naffs har Cordelia tagit över, gått »True Blood« på hela häxvärlden och pratat ut i nationell tv. Det är väl fint. Någonstans. Men att hela dramat slarvas bort i en diplomatisk lösning där alla håller händer och sjunger »Kumbaya« känns inte alls i linje med vad den här säsongen har handlat om.

Det var däremot självklart att Fiona skulle komma tillbaka en sista gång. Nu blev det för ett nästan moderligt överlämnande snarare än för ett power play på titeln som supreme. Och så slutligen en nedstigning i helvetet. Det är väl så nära closure vi kommer den här säsongen när all annan dramatisk potential slarvats bort. Däremot fanns det givetvis något fantastiskt i en slutscen där Cordelia står som ny supreme med Zoe och Queenie vid sin sida och blickar ut över en pånyttfödd coven. Kanske var det den räddningen av häxakademin handlade om hela tiden. Jag önskar hur som helst bara att Zoe hade stått högst upp.

Efter förra veckans upplösning med den dramatiska utrensningen av häxjägarna känns fältet nu vidöppet. Zoe drog på semester, Marie Laveau blev attackerad på häxakademin och Cordelia har huggit ut ögonen på sig själv. Det här kan verkligen gå hur som helst. Med Misty Day i en krypta verkar det dessutom bli svårt med godhjärtad återupplivning. För tillfället i alla fall.

Den impressionistiska stumfilms-arkivaren kändes lika mysig som sist den hälsade på. Denna gång dessutom med en pedagogisk genomgång av vad det här med ”the seven wonders” egentligen handlar om.

Jag är inte säker på att Queenie har rätt. På om Fiona skyndar på allt för att få behålla sin titel. Något har hon med all säkerhet i kikaren men att det skulle vara en evighet på tronen känns allt mer osäkert. Jag tror på riktigt hon vill dra sig tillbaka med yxmannen och mysa bort sina dagar till tonerna av tråkjazz.

Att Cordelia är satt ur spel fullständigt visar sig mycket riktigt vara temporär glitch i den rökridå som handlar om att utmåla Madison som en potentiell Supreme. Nog för att Madison kommer att sätta sina egna intressen främst men jag har svårt att se hur hennes snedsteg med Misty Day skulle kunna gå obestraffat och obemärkt förbi när det blir dags att testa krafter.

Jag gillar instinktivt Queenies lilla hämndhistoria på superrassen. Marie Laveau behöver liksom en värdigare slutskruv än att ha hackats upp av en gammal slavägare. Med det sagt kändes det även som ett lite onödigt sidospår så här i säsongens slutskede.

Cordelias vision om häxakademins fall vore på ett sätt det ultimata slutet på den här säsongen. Det skulle cementera hela berättelsen som en historia om en covens förfall genom inre stridigheter. Nu kommer det givetvis inte bli så. Fiona kommer att stoppas och någonstans där blir Zoe ny supreme. Jag har tjatat om det varje vecka nu så det måste hända.

Sista 20 minuterna av det här avsnittet är dessutom en enda lång uppeggning för det där varje historieutveckling handlade om att ställa i ordning pjäserna inför slutet. Misty Day räddas ur sin grav, Zoe kommer hem och så gott som alla av häxakademins elever visar sig utveckla krafter till höger och vänster.

Med det sagt så toppade ändå avslutningen på avsnittet allt det där. Rallarslagsmålet mellan Misty och Madison och framförallt den härliga slakten av yxmannen med hela häxakademin vid kniven. Det var till och med bättre än den väntade twisten att Cordelia lyckades få jazzyxaren att hugga ner Fiona. Nu tror jag ändå inte att den regerande överstehäxan är ur världen riktigt än, även om hon blev alligatormat. I någon form kommer hon att ha ett finger med i spelet när the seven wonders ska testas. The supreme har alltid något i kikaren.

Åter dags att stifta bekantskap med häxorna i New Orleans med årets första recap av »American Horror Story«. Vi går in på sista kapitlet nu och idag är det så dags för Stevie Nicks att hälsa på hos häxakademin och hänga lite med sitt största fan, Misty Day.

Ett krig är onekligen på väg. Att Fiona och Marie Laveau myser och dricker te kan inte vara ett tydligare tecken på stundens allvar. Det känns kul men lite konstigt. Hur stort hot kan ett band häxjägare vara mot en voodoopräst, en supreme och hennes underhuggare liksom.

Jag måste säga att Cordelias karaktär vuxit under säsongen. Hon kändes otroligt mjäkig i början men nu kan man inte riktigt låta bli att sympatisera med henne när Fiona anklagare henne för att ha varit blind av kärlek.

Gulligt att Misty Day fick fangasm när Stevie kom. Även om alltihop är ett powerplay från Fiona som handlar om att ytterligare befästa sin egen plats som supreme så fanns det något fint när Misty dansade i vardagsrummet. Trollbunden av Stevies rosslande stämma vid flygeln.

En häxoff mellan Madison och Misty känns spännande men lite överilat med tanke på att de äldste vid häxakademin planerar konflikt med häxjägarna – även om det mest handlar om lite remotegrejer med möss. Det känns upplagt för något slags misslyckande där om Fiona ska sitta vid rodret själv. Kanske är det så Fiona möter sin undergång? Så får Zoe, som ny supreme, ordna upp allt, understödd av Cordelia.

Fiona lyckades i alla fall pressa fram Marie Laveaus origin story och ge oss förklaringen till varför hon springer runt på nätterna och rövar bort barn. Det kändes lite trist. Som att Marie tappade lite udd av att grunden till hennes fierceness var moderlig ångest. Det måste vara den kvinnliga hjältens, och antihjältens för den delen, mest utslitna och trista motiv.

Jag kan inte bestämma mig om Madison verkligen väckte den där begravningsgubben eller om allt bara var ett trick för att sätta p för Misty Day. Om även hon kan väcka de döda är ju det en game changer i kampen om titeln som supreme av ganska betydande börd. Det spelar dock ingen roll vad som händer. Madison får väcka hur många hon vill och Nan kan kontrollera halva New Orleans handlingar, Zoe kommer bli ny supreme och så är det med det.

Att Myrtle sitter i källaren och spelar theremin befäster bara mer hennes roll som något slags raspig häxvariant av Tom Waits. Jag tror det är en bra stöttande mentorsfigur för Cordelia, nu i denna svåra tid.

Det dröjde ända fram till slutet innan jag insåg att Papa Legba spelas av Lance Reddick, aka Lieutenant Cedric Daniels, aka Phillip Broyles. Mötet mellan honom och Fiona kan dessutom nog få rätt ödesdigra konsekvenser. För en desperat supreme känns som ett recept för kaos och ond bråd död. Först på tur står Nan. Typiskt. Speciellt som häxakademin inte behöver mer inre konflikter. Allra helst om kriget ska rasa de tre avsnitt som kvarstår av säsongen. 

Jag satt och hamrade djupt nere i något slags manusgruva förra veckan. Därmed uteblev även recappen på »American Horror Story«. Det betyder i praktiken att detta blir en superhärlig dubbelmacka med årets två sista avsnitt. Serien är sedan tillbaka den 9 januari och tuffar sedan på med de fyra avslutande delarna av berättelsen om häxorna i New Orleans. Det kommer bli en jävla resa tror jag.

Senast vi träffade folket på häxakademin hade Queenie precis gått över till the dark side (tänk ändå vilken bra Darth Vader Marie Laveau skulle vara). Det verkar i praktiken betyda att hon gått i Dexter-roll och mördar våldtäktsmän för att skörda mörka hjärtan åt sin nya boss.  Marie Laveau har med andra ord börjat rusta på allvar.

Fiona å andra sidan ligger hemma och ruttnar bort med sin cancer, eller nuppar med den där jazztönten. Inget bra utgångsläge för ett stundande krig kan tyckas. Att hon dessutom mest verkar bry sig om att röra om i grytan på hemmaplan för att säkerställa sin egen överlevnad vittnar om en ganska dyster framtid för the coven. Man litar liksom inte riktigt på att en blind Cordelia fixar biffen som debuterande ledare.

Myrtle och Misty Day är därmed två otroligt välkomna nytillskott – även om jag inte för ett ögonblick köper idén om att Misty skulle vara ny supreme. Att Fiona dessutom skulle offra sitt liv för att lämna över kronan känns, precis som Madison säger, rätt tveksamt. Jag tror därför att enda anledning att de lyckas dupera Fiona är att de spelar Donovan. Inget är ett lika bra incitament för att överdosera på piller. Jag älskar dock det expressionistiska bildspråket i den där arkivaren på the sacred taking i Salem. Mer sånt.

Föga förvånande misslyckas dock Cordelia med sitt lilla machtübernahme och lika bra var kanske det. Misty Day hade ändå inte blivit supreme och Fiona kommer ändå möta sitt slut förr snarare än senare. Tills vidare är det nog lika bra för häxakademin att ha henne kvar, speciellt med tanke på det raseri hon lär släppa lös efter Marie Laveaus lilla present. Bra ridå för första burgaren i denna Big Mac.

Del två börjar med att Fiona försöker squasha beefen med Marie Laveau genom att föreslå en allians mot häxjägarna. Lite oväntat men man tycker ju nästan lite synd om Fiona som maktlös pratar om att begrava stridsyxan samtidigt som Marie Laveau skickat Cordelias ex att göra ofog. Nåja, Marie fick i alla fall fira av ett Clay Davis-patenterat ”shieeet”. 

Ärligt talat känns det lite sent att bolla in en ny beståndsdel i den här soppan. Häxjägarna har ju funnits där, puttrande, i form av Cordelias töntiga kille men fan vad det känns krystat att ha ytterligare en spelare med när matchen nu snart går in i sista perioden. Jag fattar att de i ett avseende är en del i kriget som Marie Laveaus spelpjäs men herregud… Förhoppningsvis görs processen kort med dem. Detsamma gäller grannpojken. Vi behöver verkligen inte förbarma oss över honom. Allt det där känns bara som dökött på den här fina historien.

Jag vet heller inte riktigt vad jag tycker om att Cordelias ”synskada” helades. Det är lite som att inget riktigt får några konsekvenser för handlingen den här säsongen. Något som ömsom känns uppfriskande ömsom blir lite uddlöst när vilka döda som helst kan komma tillbaka och varje trolleri kan reverseras.

Det gör även att hela det här avsnittet går på tomgång. Att det drivs av att upphäva det som redan hänt, alternativt berätta om häxjägare som ändå kommer misslyckas eller en pojke i koma som ska konfrontera sin superkristna mördarmorsa. Bla bla bla.

Kul då att se Kyle på benen. Inte för att han känns så himla spännande för handlingen utan mer för att det bara kan betyda bra saker för Zoe och hennes framfart mot sitt öde som supreme. Det, att Cordelias ex äntligen fick käka en kula och att alliansen nu är ett faktum gör ändå att vi nog kan se ljust på »American Horror Story: Covens« slutspurt efter nyår. 

Ryan Murphy twittrade i veckan igen, eller tekniskt sett så instagrammade han. Den här gången en bild på Stevie Nicks på plats för att spela in sitt gästspel i säsongens »American Horror Story«. Tror det blir episkt även om väntan är lång – Nicks förväntas inte dyka upp i serien förrän avsnitt tio, alltså efter årsskiftet.

Veckans avsnitt inleds dock med helt annan vuxenrock: Toto. Jag älskar »Hold the Line« (edit: precis som Totodeluxe skriver i kommentarerna är det givetvis »Rosanna« som spelas, inget annat) och hatar att se den besudlad av sunkiga frat boys. Men förhoppningsvis kan vi snart få lite backstory på Frankenkyle som gör att han inte längre känns helt meningslös.

Jag är glad att ha Madison tillbaka. Speciellt nu när hon blivit ännu mer emo och går loss om generation ys obevekliga ångest och hur jobbigt det är att inte minor league-Fionas läkemedel inte tar.

Det är tydligt hur vi befinner sig i något slags mittparti för den här säsongen i och med alla lösa hängande trådar. Alla karaktärer befinner sig liksom i ett mellanläge. Madison som nyuppväckt, Cordelia som nybliven synsk, Frankenkyle och Zoe på ruinens självmordsrand och Fiona i sällskap med en yxmördare till spöke. Allt känns liksom lite osäkert. Som om vägen inte är utstakad vart alla ska än.

Det är så mycket på gång att man nästan glömmer att ett krig är på gång. Eller för den delen att Marie Laveau har mer swagger än en Kanye West-video. Seriöst, hur buff är Angela Bassett? På något vis är jag rätt glad att Queenie går över till hennes lag. Jag vill att Laveau ska få lite fler bundsförvanter än Cordelias töntiga ex.

Ändå lite fint med Queenie och superrassen Kathy Bates som delar en drive through-burgare. Ända till Kathy fuckade allt och gick Jimmie Åkesson på den goda stämningen. Men, det går alltid att bonda över mat visar det sig och några nätter senare är det dags för nattmacka igen. Inte lika mysigt med anekdoter ur superrassens liv. Undrar om det var historierna eller den undermåliga mackan som fick Queenie att byta sida.

I slutändan kanske inte det behövs dock. Speciellt inte om Cordelia och Zoe skrider till verket. Jag är mest glad att någon på häxakademin äntligen fattat att Zoe är hästen som vinner till slut.  För så måste det bli. Till dess hoppas jag att serien börjar knyta ihop lite lösa trådar. 

Another week, another AHS. Om man ska summera säsong hittills med ett ord tycker jag att rockskribentklyschan ”spretigt” känns ganska träffande. »American Horror Story: Coven« har varit lite tv-höstens motsvarighet till prästens lilla kråka – hit, dit och lite ner i diket. Det har å andra sidan alltid varit lite av »American Horror Storys« charm. Att vad som helst händer närsomhelst i skräckgenrens knasiga tecken. Här är recap på veckans avsnitt.

En yxmördare som saknar ett spotifykonto och istället vill att alla ska spela jazz, ett New Orleans i skräck och häxakademin 1919 med en otroligt passionerad Grace Gummer i spetsen. Framförallt det sistnämnda och hennes brandtal om att stå upp mot yxmördaren är starkast i veckans öppning. Och en en miljon knivstick. Aj aj aj.

Alla återblickar brukar förr eller senare få något slags relevans på den större historien men jag gillar dem bara som dem är. Ett litet strössel av kostymkrydda som ger en bra dynamik till häxakademins sororityliv av idag.

Älskar att Zoe är på rejäl frammarsch nu. Att hon äntligen tar kontroll. Sedan kan det givetvis göras på bättre sätt än att dricka shots och spela anden i glaset men baby steps.

Det är därmed även symptomatiskt att Fiona känns svagare än någonsin. Hennes tid rinner liksom iväg och jag är övertygad om att det har någon form av koppling till att Zoe bara blir starkare. Vi är halvvägs in i säsongen nu. En vändning börjar säkerligen här.

Jag måste säga att jag tycker mer om blinda Cordelia än tråkiga gröna rum-Cordelia. Hon behövde lite motgång för att komma ur sitt skal. Nu känns hon plötsligt kapabel till vad som helst. Att skicka ut sin meningslösa kille var bara första steget. Även om han nu säkert kommer få stor betydelse för handlingen i sin roll som häxjägare och Marie Laveau-allians. Jag hoppas ändå att han bara är ett farthinder på vägen.

Det känns alltid lite härligt när Misty Day dyker upp. Som att hennes återupplivande krafter har lite effekt även på serien. Det är därför hjärtskärande att se hur ledsen hon blir när Kyle slår sönder hennes stereo.

– You broke Stevie, säger Misty uppgivet men hon kan nog vara lugn. Serieskaparen Ryan Murphy twittrade häromdagen att Stevie kommer dyka upp i egen hög person den här säsongen. Det blir fint. Heck, bara det att hon hälsade på hos häxakademin och väckte Madison från de döda var gott nog. Mer Misty tack.

Okej, så Zoe har tagit kommandot men hon har kanske inte riktigt fattat grejen än. Att släppa lös en yxmördare på New Orleans gator är liksom lätt hänt. Speciellt i en serie som jobbar efter prästens lilla kråka-regler.

Det är ju som bekant Halloween den här veckan och därmed även superpeggat för »American Horror Story« att leverera lite skön skräckunderhållning i firandets tecken. Vad gör man istället? Trappar upp ett stundande häxkrig givetvis. Här följer recap på säsongens fjärde avsnitt.

Hur swaggig är Marie Laveau egentligen? Det krävs liksom mer än en Kennedy i vita huset för henne att börja bli hoppfull inför framtiden. Antar att det är frukterna av att ha sett slaveriet på nära håll och som löken på laxen fått ett ex förvandlat till minotaur back in the day. Gillar även att hon väcker de döda. Det har gått alldeles för lång tid sedan någon tog zobmien tillbaka till sin kulturella källa.

Det känns fortfarande trist att Madison är död. Serien hade definitivt kunnat spela ut hennes Lindsay Lohan-kort några vändor till. Dessutom behöver nog Fiona supreme all hjälp hon kan få i den här konflikten hon dragit igång med Marie Laveau. Speciellt om hon ska envisas med att buda över minotaurhuvuden i tid och otid. Måste även säga att jag saknar lite traditionell sororitykänsla på häxakademin. Lite vanlig hederlig skolgång hade gjort den historiebågen gott. Gärna med snärtiga träningsmontage pga sånt gillar man ju.

Zoe måste släppa Kyle snart. Springa efter Frankenstein börjar bli gammalt jävligt fort.

Marie Laveau i Foxy Brown-afro. Jag är sjukt mycket på ML-sidan i den här konflikten. Inte för att jag egentligen tycker illa om Fiona utan snarare för den goda smakens skull. Speciellt med tanke på att häxrådet Fiona och co står till svars inför ser ut som en samling kvasiexcentriska bildlärare.

De känns dessutom uddlösa av flera andra anledningar, man kan exempelvis på förhand anta att Fiona knappast lär fällas för sitt lilla snedsteg med Madison. Men det var väl lite härligt att se häxakademins 70-talsinteriörer, om så bara för att få se Spalding skära ut tungan. Och givetvis att få reda på att Madison inte kan ha varit nästa Supreme. Nu måste alla sekiner ligga på Zoe.

Sidohistorien med Josh Hamilton kändes otroligt kryptisk. Som att den mest fanns där för att visa att han är ett as snarare än Cordelias naive pojkvän.

Och nog blev det en Halloweenfest till slut. Komplett med zombies vid farstun och Norman Bates-Spaldings tebjudning på kammare med ett uppsminkat madisonlik. Partaj indeed.

Vi är bara två, strax tre, delar in i säsongens »American Horror Story« och det känns som att det redan finns otroligt mycket i pipen. Vi har en odödlig häxa, ett flippat sorority, en potentiell ny Frankensteins monster och en fantastisk Jessica Lange. Ändå känns det som att det är dags att ta allt ett steg till, att öka insatserna lite. Avsnitt tre levererar onekligen det steget.

Fionas backstory känns redan vid första anblicken som ett rätt brutalt segertåg. När nu hennes föregångare till supreme presenteras är det därmed inte mer än rimligt att hon snart ska se sig besegras av sin unge lärjunge. Även kul att supreme-riten handlar om att utföra ”the seven wonders”, helt i linje med förra veckans Stevie Nicks-kärlek. 

Någonstans är det dit jag tror att även Zoes historia är på väg. Jag vill tro det i alla fall. Men hon är inte riktigt där än. Inte riktigt införstådd med vad hon är kapabel till. Hennes möte med Kyles gräsrökande pedofilmorsa vittnar onekligen om det. Hur hon än så länge mest är fylld med ånger och rädsla för vad hon är kapabel till. 

Älskar Misty. Inte bara för hennes besatthet av Stevie Nicks – komplett med högstadiets musiklektioner designerade till djupdykningar i Nicks karriär – utan även för hennes skills. Är övertygad om att hon kommer visa sig viktigare för historien än bara Kyles rehabiliteringshäxa.

De nya, ska vi säga konservativa grannarna… Jag är inte helt övertygad. Det är som bäddat för en rätt uppenbar konflikt mellan ”ljus och mörker”. Hade varit roligare om det bara handlade om att moraliskt korrumpera den välsvarvade grannpojken.

Kathy Bates som rasistisk gråtande piga. En konstig mix av karaktärsdrag right thur.

Cordelias barnhistoria, bryr mig fortfarande inte. Inte ens när de slänger in ett getoffer i mixen.

Scenen med Queenie och minotauren, vad var det? Kändes väldigt oklar. Kan det klassas som tidelag? 

Ungefär lika oklart är om Madison verkligen är död. Det känns i alla fall otroligt otippat när Fiona skär upp halsen på henne, dom som precis hade fått ett rätt fint protegé/mästare-förhållande. Om Madison är död banar det å andra sidan väg för det jag vill ska hända. Att Zoe blir ny supreme. Att hon måste ta Fionas plats och gör det genom att knyta allianser med en barnalös Cordelia och Marie Laveau. Hoppas det.