Jag satt och hamrade djupt nere i något slags manusgruva förra veckan. Därmed uteblev även recappen på »American Horror Story«. Det betyder i praktiken att detta blir en superhärlig dubbelmacka med årets två sista avsnitt. Serien är sedan tillbaka den 9 januari och tuffar sedan på med de fyra avslutande delarna av berättelsen om häxorna i New Orleans. Det kommer bli en jävla resa tror jag.
Senast vi träffade folket på häxakademin hade Queenie precis gått över till the dark side (tänk ändå vilken bra Darth Vader Marie Laveau skulle vara). Det verkar i praktiken betyda att hon gått i Dexter-roll och mördar våldtäktsmän för att skörda mörka hjärtan åt sin nya boss. Marie Laveau har med andra ord börjat rusta på allvar.
Fiona å andra sidan ligger hemma och ruttnar bort med sin cancer, eller nuppar med den där jazztönten. Inget bra utgångsläge för ett stundande krig kan tyckas. Att hon dessutom mest verkar bry sig om att röra om i grytan på hemmaplan för att säkerställa sin egen överlevnad vittnar om en ganska dyster framtid för the coven. Man litar liksom inte riktigt på att en blind Cordelia fixar biffen som debuterande ledare.
Myrtle och Misty Day är därmed två otroligt välkomna nytillskott – även om jag inte för ett ögonblick köper idén om att Misty skulle vara ny supreme. Att Fiona dessutom skulle offra sitt liv för att lämna över kronan känns, precis som Madison säger, rätt tveksamt. Jag tror därför att enda anledning att de lyckas dupera Fiona är att de spelar Donovan. Inget är ett lika bra incitament för att överdosera på piller. Jag älskar dock det expressionistiska bildspråket i den där arkivaren på the sacred taking i Salem. Mer sånt.
Föga förvånande misslyckas dock Cordelia med sitt lilla machtübernahme och lika bra var kanske det. Misty Day hade ändå inte blivit supreme och Fiona kommer ändå möta sitt slut förr snarare än senare. Tills vidare är det nog lika bra för häxakademin att ha henne kvar, speciellt med tanke på det raseri hon lär släppa lös efter Marie Laveaus lilla present. Bra ridå för första burgaren i denna Big Mac.
Del två börjar med att Fiona försöker squasha beefen med Marie Laveau genom att föreslå en allians mot häxjägarna. Lite oväntat men man tycker ju nästan lite synd om Fiona som maktlös pratar om att begrava stridsyxan samtidigt som Marie Laveau skickat Cordelias ex att göra ofog. Nåja, Marie fick i alla fall fira av ett Clay Davis-patenterat ”shieeet”.
Ärligt talat känns det lite sent att bolla in en ny beståndsdel i den här soppan. Häxjägarna har ju funnits där, puttrande, i form av Cordelias töntiga kille men fan vad det känns krystat att ha ytterligare en spelare med när matchen nu snart går in i sista perioden. Jag fattar att de i ett avseende är en del i kriget som Marie Laveaus spelpjäs men herregud… Förhoppningsvis görs processen kort med dem. Detsamma gäller grannpojken. Vi behöver verkligen inte förbarma oss över honom. Allt det där känns bara som dökött på den här fina historien.
Jag vet heller inte riktigt vad jag tycker om att Cordelias ”synskada” helades. Det är lite som att inget riktigt får några konsekvenser för handlingen den här säsongen. Något som ömsom känns uppfriskande ömsom blir lite uddlöst när vilka döda som helst kan komma tillbaka och varje trolleri kan reverseras.
Det gör även att hela det här avsnittet går på tomgång. Att det drivs av att upphäva det som redan hänt, alternativt berätta om häxjägare som ändå kommer misslyckas eller en pojke i koma som ska konfrontera sin superkristna mördarmorsa. Bla bla bla.
Kul då att se Kyle på benen. Inte för att han känns så himla spännande för handlingen utan mer för att det bara kan betyda bra saker för Zoe och hennes framfart mot sitt öde som supreme. Det, att Cordelias ex äntligen fick käka en kula och att alliansen nu är ett faktum gör ändå att vi nog kan se ljust på »American Horror Story: Covens« slutspurt efter nyår.
