Skrällen. Jag var tvungen att kika närmre på detta med Island, ett kallt land som ligger mig varmt om hjärtat. "Strykgänget" från den lilla vulkanön mitt ute i plasket har aldrig kvalat till ett stort mästerskap, men nu finns chansen inom räckhåll när allas vår Lasse Lagge Lagerbäck korsade havet och tog tag i killarna. I går kväll kom en match så vansinnigt stor för islänningarna, den sista kvalmatchen mot den klassiska storebrorsrivalen Norge. En vinst skulle ta dem till play-off, ett oavgjort kunde räcka om Schweiz tog poäng mot Slovakien som låg tätt bakom islänningarna i tabellen med en poäng mindre. Schweiz var dock redan klara gruppvinnare och hade inte mycket att spela för, Slovakien hade allt att vinna.
En procent av islänningarna var på plats i Oslo för att se den historiska matchen mellan Norge-Island.
Matchen slutade 1-1 och det blev en stunds lidande för islänningarna innan de fick veta att Schweiz slagit play-offkonkurrenten Slovakien med 1-0.
Samtidigt kom det inte som en chock för en del av islänningarna, de kvalade till U21-EM 2012 och där började kanske en ny era i isländsk herrfotboll. Lagerbäck har lugnt och säkert (ja det är ändå Lagerbäckstempo vi snackar om nu) fört in unga spelare, nu i 22-25 års åldern, i landslaget men behålligt rutinen hos några meriterade spelare som Guðjohnsen. Tillslut står man nu med ett landslag som förändrats radikalt och framgångsrikt. Den aktuella gruppen U21-spelare går för övrigt strålande i kvalet till nästa U21-EM:
Här ser ni en bild på originalrankingen inför VM-kvallottningen där landslagen hamnar i olika potter beroende på hur högt seedade de är. Att ett lag från pott 6 nu tagit sig till play-offen är exceptionellt.
Hur kan det då komma sig att ett land mitt i ekonomisk kris reser sig stolt i fotbollsvärlden från... ja ingenstans? De relativa framgångarna har ju dessutom kommit både på dam- och herrsidan, damlandslaget existerade inte ens för drygt 30 år sen och nu är man rankade 15 i världen. Det isländska fotbollssjälvförtroendet stärktes ordentligt när damlandslaget tog sig längre än förväntat trots många skador i sommarens EM och motiverade kanske herrlandslaget till att även dom ta ett kliv.
Förutsättningarna att spela fotboll i det lilla kalla landet som står i mörker hela vintern är faktiskt bra. Under boomen för runt tio år sen (som kraschade nåt så innerligt hårt sen) byggdes det arenor så pass bra att var och varannan vuxen som unge Island över kan spela fotboll året runt på bra underlag. Det på sätt och vis oansvariga byggandet skördar man nu frukten av. Men, det handlar inte bara om planer och hallar, utan även byggandet av ungdomslagen. Att det skulle finnas problem med elitsatsning hos barn verkar så vitt jag förstått inte bekomma islänningarna, och är troligtvis också en anledning till att man nu skördar framgång. Det är ett litet land, Reykjavík är en liten stad, och att fiska fram och placera barnen i lag i olika nivåer är ingen svårighet. Sen kan tränarna forma gruppen och individen helt anpassat till deras kvaliteter och förutsättningar redan från ensiffrig ålder. Samtidigt är det lättare i en så liten miljö att också hitta och plocka fram de som utvecklas senare i fotbollslivet.
Rent generellt så står inte jantelagen direkt i fokus i den isländska mentaliteten. Här tar man för sig utan att grubbla och det isländska självförtroendet leder både till uppgång och fall som vi alla sett. Att komma som underdog till ett mästerskap eller ett kval, det passar dom bra.
En förutsättning för att ha ett bra landslag är självklart också att spelarna spelar i tillräckligt bra klubblag och ligor resten av tiden och då är det nog sällan idé att spela kvar på Island för alltid. I den isländska truppen finns nu 20 olika europeiska lag representerade(!), men många av spelarna har spelat med eller matchats mot varandra redan som mycket unga hemma i Reykjavík trots det, vilket är en stor fördel när laget annars är så spridda.
Sen har vi självklart Lagerbäckseffekten som jag tidigare tog upp i inlägget. I isländsk media pratas det mycket om att han har varit avgörande när det gäller att transformera isländska herrfotbollen från att ha många bra spelare till att också ha ett bra lag.
På måndag eftermiddag vet vi vilket lag som kommer få möta Island i eventuella minusgrader och slaskvindar på Laugardalsvöllur, arenan jag för tio år sen cyklade förbi i motvindarna varje dag på väg till jobbet.
Det finns ju inget vi fotbollsfränder älskar mer än ö-underdogsen (glöm aldrig Tahiti) så hela världen håller på er nu. Áfram Ísland! Men, inte på Sveriges bekostnad bara...
