Flera gånger i veckan, sedan månader tillbaka, drömmer jag extremt verkliga mardrömmar. Jag är helt slut när jag vaknar och de handlar i slutändan alltid om samma sak. Jag blir lämnad. Orsakerna varierar, nu på senaste tiden har det varit jättefokus på att jag LIGGER RUNT SÅ DET SKVÄTTER OM DET, men fortfarande förekommer de hjärtekrossande versionerna då Ante bara... går. Och jag står kvar där och är i drömmen så himla förankrad i verkligheten, att detta är en omöjlighet, vi är ju Karlssons klistrade, en enhet, the shit if I do say so myself. Jag är i min verklighet och ändå så går han. Så hemskt. Och jag vaknar helt uppriven och så är klockan tre och en ska somna om och där är det också nåt himla nytt, trots att jag liksom vaknat och förmodligen legat sömnlös ett tag pga sover svindåligt överlag för jag är så in i bomben gravid, ja men då FORTSÄTTER drömmen när jag somnat om igen. Tar vid lite ba.
De där jag själv ställt till det är inte direkt softare. SKULDEN. Ba "onaj, inte nu igen" och "aj aj aj, nu blev det inte bra" *letar trosor på golv*. Huu.
Och så vaknar en till en ny dag och solen glipar in genom glasdörren och hans andetag är tunga och sovande och han är där, han är KVAR, och hans alarm ringer och han snoozar och jag sträcker på mej och ungen sparkar och jag hör att Hanna redan är vaken för Winx blastar från hennes rum och allt är preciiiiiis som det ska.
