Efter att ha skrivit bokinlägget nedan (stort tack för alla tips!!) så läste jag faktiskt ut Neil Gaimans "The Ocean at the end of the lane" samma dag. Och vet ni, jag grät i slutet. Jag blev väldigt tagen av denna magiska barndomsskildring. Egentligen rör sig handlingen bara kring några få omtumlande dagar, men det känns så stort, som så mycket mer, och när allt är klart, när sista ordet var läst så kände jag mej så himla... ja men berikad. Som att jag upplevt något större, som att jag för en kort stund återvänt till min egen betydligt mindre övernaturliga variant av barndom. Men ändå inte, för det ligger något sällsamt och skimrande och dunkelt kring minnesbilderna från när man var sju. Jag vet inte om det jag minns är mina egna minnen och upplevelser, eller om det är färgat av åren som gått och korniga fotografier jag bläddrat igenom från då. Av självömk och förgyllning. En vet inte. Allafall: läs den!
Och detta! Jessika yppade att han gästar Babel inom kort! Ska sitta som klistrad. Umm, fastnade dock aldrig i American Gods?
-------------------
Fan vad det inte finns tid till nånting när en är mammaledig? Ett under att jag fann tid att läsa, en kvart här och en kvart där. Om det existerar en myt av föräldraledigt som chill med sovande unge och eoner av populärkultursslukande så kan jag bara säga att det är sån jävla bull. Det är en (rätt njutbar) oändlig veva av odiskade nappflaskor, blöjbyten, kånkande, tvättande, diskplockande, tassande, vaggande, nussande tid. Jag hinner fan ingenting. Har försökt läsa kulturdelen i DN nu sen halv tio. Är på sida sju, klockan är elva. Dock fattade jag det som att Fredrik Strage var på Korn-konsert förra veckan? Blev litet uns avis faktiskt. *älskar Life is peachy ju* *alltså på riktigt, jag blir så glad av den fortfarande* MVH osminkad och flottig i håret.
