Hörrni grungehaters därute, jag fattar att det är lätt att skriva av Eddie Vedder som nåt gammalt täcke som Seattle kan dra över sej. I get it. Och jag trodde verkligen inte att jag skulle säga detta, men jag har rätt så himla svårt för grungen nuförtin. För bröligt. Mycket av det. Men det finns vissa skivor, låtar och framförallt röster som fortfarande är ace, och odelad etta är alltid Eddie Vedder. Hörrni, den mannen har en GUDABENÅDAD RÖST, och det är inte D'Angelo eller sånt där som är modernt nu, smoothy silky Frank Ocean och så, Eddies röst är mer som... en öppen nerv. Med taggtråd runt. I snålblåst. Under ett midvinterblot. Förr i tiden.
Och så hade jag liksom missat att han släppt en UKULELESKIVA! Så gulliga små låtar. Jag upptäckte detta faktum på följande sätt. Min vän Niklas Alicki postade denna sockerbomb på Facebook:
Och då ville jag ha originalartisten på låten för jag hade glömt, och då ser jag att Eddie och Cat Power gjort den på en skiva från 2011 som heter "Ukulele songs" och den skivan är precis vad den heter, massa korta jättefina låtar på ukulele-komp. Här är han på Letterman, och lyssna på Davids kommentar på slutet, det är han som säger citaten som utgör titeln på det här inlägget:
Jag ÄLSKAR verkligen den här mannens röst, I truly do, och låten i klippet här under är deras allra allra bästa tycker jag. Och med deras menar jag så klart Pearl Jam, även känt som bandet Jonna Bergh älskar att hata.
Betänk att ovan klipp är live, det låter lite surt ibland MEN ASSÅ VILKEN LÅT. Jag grinade? Gör alltid det till denna, vill begravas till denna. Och vet ni, jag har haft rätt få idoler, jag hade Madonna på åttiotalet och visst, jag älskade indiepopbanden... Men inga idoler. Liksom så där vanvettigt dyrkande, med väggar tapetserade av hens ansikte eller så. Men på nittiotalet, och kanske nu med, så hade jag lämnat vem som helst och vad som helst för en chans med den här mannen.
