Idag firar jag två veckor med den här skitlilla skeptiska personen i mitt liv. Det är så udda, det känns som att han varit här i tio år - minst - pga så himla självklar redan och ändå hajar jag till var och varannan gång jag ser honom och ba "whaaat?!". Att jag har en son. Så sjukt. Och fint. Det är ännu roligare att iaktta Ante. Det är ju hans första barn. Första natten hemma låg han vaken exakt hela natten och bara stirrade på barnet bredvid, och jag, efter ett tag: du, varför sover du inte? och han svarade: jag törs inte, jag måste se att han andas. Och så var jag också, fast med Hanna, de första veckorna.
Och Hanna! Vilken himla gullesyrra hon är. Så pepp på brollan sin.
Jo men allafall, Ante började jobba idag. Så nu är jag liksom själv mellan 09 - 18.30 varje dag? Så pass trist efter det episka myset/kokongandet som pågått i 14 dagar. Och efter att ha släpat omkring cirka trettio kilo plusvikt i två-tre månader, och nu i två veckor varit dygnet runt med min familj, så är jag plötsligt helt left to my own devices med "lediga" dagar, osoviga nätter och en energi jag inte upplevt på den här sidan 2014. Så jag antar att vi hörs himla snart igen.
Tills dess, har ni hört nya Dante?!
