Var på Kentfest! Och det var så himla bra! Jag är oerhört lojal när det kommer till band, om jag en gång tagit några till hjärtat mitt så ska det bra jävla mycket till för att jag ska vända mej från dem - inte ens tre såsiga skivor fick mej att överge Kent. Förra skivan, och nya Tigerdrottningen, är så HIMLA bra. Svulstigt, stadiumrockigt, svidande texter. Älskar skiten. Och således även söndagens konsert på Gärdet.
Det var inte heller bara Kent som var speciellt den här kvällen. Och andra grymma (Beatrice Eli!). Det var, på ett personligt plan, första vinfyllan sedan Way out west förra året! Jag var på en tillställning med vin i för några veckor sedan, när Rebecka Åhlund hade en kvinnogettogether när hon besökte Stockholm, och då fick Ante tjata mej dit. Faktiskt. Han ba "nu går du, drick vin, det kommer bli jättekul". Och jag var typ ARG för att han tvingade mej göra något jag inte ville, jävla han, precis som när jag sprang det där JÄKLA Blodomloppet för rätt precis ett år sedan. Så jävla sur. För hörrni, SÅ mycket softare att sitta hemma med ännu ett avsnitt teveserie och en Snickers?! Men nähärrå, uttvingad blev jag. Och alltså, jag behövde den där sparken i arslet. Efter två glas cava stod jag inne på toaletten på Rebecka-minglet, kollade mej i spegeln och skulle svärta ner ögat lite extra med kajal. Mötte min egen blick, var lite fnittrig och yr, hörde sorlet och klirret därutanför på andra sidan dörren. Och ett leende och pirr spred sej inuti. Jag GILLAR ju det här, I know this?! Och så hängde jag kvar en timma till och gick hem innan tio och det räckte så prick just då, men det var ett välbehövligt återbesök till det sociala.
Det är så jäkla lätt att tappa bort sig själv efter en graviditet och följande år. Allt är oerhört förvirrande. Efter Hanna var det jättejobbigt på jättemånga sätt - identitetsmässigt alltså. Det är snart åtta år sedan. Ingen annan jag kände tänkte tankar om barn, jag blev på smällen, alla andra i min närvaro fortsatte precis som vanligt med fester, gratismingel, festivaler, hemmafester, sociala events. Jag kände mej som en alien, vem är jag utan allt det där? Så känner jag inte riktigt nu. Jag har faktiskt inget sug efter den där grejen längre. Då kunde jag räkna dagar till barnvakt och en eventuell fredag på Kåken. Sån inre stress att återfinna mitt gamla jag, vara mitt gamla jag, återuppfinna det. Men det fattar väl vem som helst att man inte är på pricken lika som innan. Det var en omöjlig kamp, en kamp jag inte behöver slåss den här gången.
Allafall. Mötte upp Jonna och Sara och hängde runt på VIP-hyllan (ja för fan, fint som snus ska det vara) och solen sken bitvis och toaletterna hade spol och handfat och ölen kostade 65 kronor för 33 cl (har den alltid gjort det?! trodde jag läste fel först?) och det var inte jättemånga jag kände där men de som var där var superlylliga att få återmysa lite med igen. Kent var fab. Dom måste fan ha stått med århundradets praktstånd i brallorna när ridån föll, sån vansinnig egokick måste det ha varit med över 20 000 pers i publiken - och alla kunde vi varenda rad som sjöngs. Sen drog de andra på efterfesten nånstans på Stureplan men det pallade inte jag så jag försökte ta mej hem i en timma och en kvart istället, precis som övriga tusentaliga besökare.
Dom spelade tre av mina favoriter från nya skivan, och på Svart snö var Petra Marklund med på scen och det var så JÄVLA bra.
