Eftersom jag växte upp i Umeå som under mina tonår hade en extremt viktig (inte bara för Umeå, utan typ världen) straight edge-scen med militanta veganer och (mystiskt) brinnande korvkiosker så slutade jag äta rött kött och kyckling när jag var tretton. Det var en rätt magisk tid faktiskt, alla var vegetarianer, veganer, eller varianter på det. Och räddade katter från forskningslabb och kastade färg på pälsbutiker och annat mys. Ok, i min skola i lill-samhället ute i ingenstans tillhörde vi som åt vegmat såklart en minoritet och fick gliringar av alla moppekillarna när vi gick backstage i matsalen och in i köket där bossen över matbespisningen motvilligt slarvat ihop nån linsgryta. Som smakade likadant som "kikärtsgrytan" och "böngryta" och "oklar grönsaksbiff". Men i stan, i Umeå, kände jag ingen som åt kött. Att äta kött kändes ungefär lika fräscht som att vara sverigedemokrat i dag (avgå alla såna tack). Beslutet var alltså helt och hållet politiskt, det fanns inget i mig som tänkte att man mår bättre i kroppen av att äta köttfritt, eller att jag skulle bli smalare eller nåt sånt shit.
Av vana, plus att jag fortfarande tycker att köttindustrin verkar så himla sunkig, fortsatte jag att äta så upp i vuxen ålder. Nu har man ju kommit på/bryr sig mer om miljöaspekten på det hela också vilket gör att fler får upp ögonen på det (men är det inte lite sjukt att miljön väger tyngre än att grisarna har det så trångt att dom börjar gnaga på varandra?), och köttfria dagar införs. Men när jag ätit köttfritt i femton år blev jag kär i en jägare. Som lagar exakt all mat i vårt hem. Det ironiska är att jag aldrig ätit så god vegetarisk mat som den som Kalle lagat åt mig - marinerade quornfiléer och lånkok med sojafärs och allt såntdär som killar gillar att laga med kött, men eftersom jag inte har något principiellt emot vilt så kändes det lika bra att försöka börja hitta tillbaka till köttet igen. För ett djur som skuttat runt och i skogen hela livet och dör knall och fall känns faktiskt helt ok att äta. Rent moraliskt.
Men obs nu kommer det, och förlåt mig UÅXHC men: jag mår så himla mycket bättre sedan jag började äta kött. I kroppen alltså. Jag äter inte mycket kött, och aldrig fläsk vilket utesluter korv, bacon och all sån skit, och om jag själv lagar mat lagar jag alltid vegetariskt eller fisk (läs: fiskpinnar). Och ekologiskt kött! Viktigt. Men sedan jag började käka kött så har jag
- fått mer ork och energi
- fått mer muskler (obs tränar såklart mer men innan orkade jag inte träna lika mycket, så)
- nästan helt tappat mitt godissug
Den sista punkten är rätt sensationell, eftersom jag alltid ALLTID älskat godis och söta grejer. Aldrig tackat nej till efterrätt, aldrig sparat godis hemma eftersom jag slukade det innan det ens åkte in i nåt skåp. Jag var som ett slukhål i vilket ett helt godisregn kunde försvinna spårlöst. Men med köttets intåg i mitt liv blev det som att min kropp äntligen är nöjd. Lite "hm, inte så sugen egentligen men det kan ju vara gott med en punschkotte. Eller tio", men jag måste inte ha så som jag måste förut. Så håll er borta från kött absolut. Men om ni har problem med energi, godissug eller whatever så kan det kanske vara värt att testa att äta nån bit ekologiskt kött i veckan. För mig blev det som att levla upp livet.
