Göteborgsvarvet (bonus: fulaste målbild någonsin)

Jag var lite smånervös i början, antar pga att det här datumet varit en så stor grej för mig i typ tre månader, men första milen gick bra. Coach Lisa höll ju koll på tempot, så jag behövde bara hänga på henne. Sen började värmen göra sig påmind. Det var knappt ett moln på himlen, och även om det inte var stekhett ute och lite vind som fläktade så blev jag så sjukligt varm ganska snabbt.  På ett sätt som kändes som att det kom inifrån, alltså överhettad, motorn på väg att koka. Så jag sprang i varenda skuggfläck jag kunde hitta, och alla duschar som fanns (det går tydl det under såna här lopp, som att springa genom vattenspridare), då kändes det som att livet kom tillbaka till mig. Det var jobbigt, men inte olidligt. Vi låg dessutom lite före i tid.

När vi sprungit i 40 min fick jag en gel att suga i mig. Det är som en syltliknande sak med jättesnabb energi i. Det är sjukt att känna hur kroppen suger åt sig av den där näringen och plötsligt får man mycket mer energi. Tyvärr kom den upp igen efter en stund. Eller om det var energidryck vi fick vid nån vätskestation. I alla fall så gjorde jag en klassisk munkräks som jag svalde ner. Ja, ursäkta men nu blev det så. Och sen hände nåt på Göta Älvsbron. Jag kände hur jag tappade bakom Lisa men jag kunde inte lägga in en till växel. Även om jag var rädd att låta gnällig så sa jag efter en stund till henne att det kändes riktigt tungt. Hon sa att det var den sista jobbiga backen. Jaha, ok, det var ju positivt. Jag försökte att inte tänka på att jag överhuvudtaget skulle springa nåt mer än bara den bron, försökte koppla bort allt annat. I det läget stötte vi på Rikard Olsson som sprang med SVT-team och direktsände, så vi snackade lite med honom och det var kul att få nåt annat att tänka på men det kändes skitjobbigt i kroppen.

Sen när vi kom ner från bron så sa Lisa att det bara var sex kilometer kvar och att jag skulle klara målet (under 2h) om jag inte gick in i världens vägg på slutet. Då tänkte jag "fuuuuck 6 hela kilometer" och att jag nog redan var i den väggen. Blev typ lite arg på henne i hemlighet för att hon påminde mig om att jag hade en massa kvar att springa. Men hon gjorde ju bara sitt jobb, herregud. Här ville hon även att jag skulle ta en till gel men jag var rädd att kräkas upp den, mådde riktigt illa. Det hade varit bra energi för mig att ha. För Linnégatan upp var viiiiidrig. Seg uppförsbacke. Där man hela tiden ser Linnéplatsen framför sig men man kommer aldrig närmre. Avenyn var också vidrig. Den kommer eventuellt före Linné? Jag minns inte. Jag minns bara att jag fick lite liv tillbaka efter att jag fått en liten svamp med iskallt vatten att klämma över mig men på riktigt kände det som att jag inte skulle gå i mål.

När jag hade sprungit typ 17-18 km började jag få lite konstig andning. Som att lungorna var för små. Vågade knappt säga det till Lisa, tänkte att jag skulle faila och göra henne besviken. Jag grät en skvätt. Jättetysta tårar bara rann ner på kinderna. Jag kände mig så jävla dålig. Lisa höll handen på min rygg och styrde mig fram. Sa att det är precis här alla bryter ihop och mår jättedåligt, och att det gäller att bara bita sig kvar, eller vad hon sa. Det var lite skönt att höra att det inte var för att det var fel på mig, utan att det SKA vara så. Vilket på ett sätt var tröstande för jag tänkte ju att jag var för dålig, att magsjukan och förkylningen tagit knäcken på min kropp. Sen när hon sa att det var tio minuter kvar så kände jag att det lät som något jag kanske skulle klara. Observera att jag tänkte "kanske". Det var inte alls solklart. Jag har aldrig varit så slut i kroppen i hela mitt liv.

Sen när vi började närma oss Slottsskogen och man var tvungen att göra nån dum liten extrasväng i stället för att springa rakt på skogen och i mål, så sa Lisa att vi måste dra på lite om vi skulle hinna tiden. Men benen kändes helt stumma, som att dom inte funkade som dom skulle. Men tio minuter. Jag tänkte på att det finns folk som föder barn i typ ett dygn. Jag tänkte på att jag var springmodell på en massa affischer över hela stan (jo jag tänkte på det, så pinigt ifall den personen på alla bilderna skulle tvingas bryta) och att jag inte kunde göra Lisa besviken. Jag tänkte på hur härligt det skulle kännas när Kalle skulle säga att han är stolt över mig. Och sen när 20km-skylten kom, inne i skogen där jag fick lite skugga också, så grät jag en till liten skvätt och försökte hitta nån liten liten extra gnutta psyke som skulle hjälpa mig att köra på. Pressade fram det sista jag hade. Nej, det var typ inte ens det sista jag hade, det var mer än vad jag hade, jag tog ut kredit på kroppens resurser, skuldsatte mig över öronen för att kunna mana fram lite mer muskelstyrka, lite mer energi.

Och då började jag ana något som såg ut som ett mål. "Är det där målet" frågade jag Lisa. Hon visste inte riktigt. Lite till var det nog. Jag tänkte att om jag bara fick syn på målet så kunde jag spurta mot det. Men först var det en massa bågar man skulle springa under som såg ut som falska mål, och jag höll på att tappa farten eftersom jag var så sjukt inne i att försöka fatta var målet var. Sen sa Lisa att det var där, en bit in på stadion. Och då släppte jag fan allt och lyckades springa liiite till. Och sen på nåt sjukt sätt så gick vi i mål. Och då såg jag ut exakt likadant på utsidan som det kändes på insidan. Möööööö.