Glömde tipsa om det här i helgen. Grantlands Rembert Browne har samlat ihop ett gäng framstående svarta skribenter och tänkare för att diskutera det absurda med situationen i Baltimore. Bland annat om varför mediers användande av ordet ”thug” är problematiskt, var borgmästaren har misslyckats i sitt hanterande av krisen, den överdrivna tron på att ”let us pray” ska lösa allt och varför många verkar vara mer bekymrade över krossade fönster än svarta människoliv.
Den 12 april greps den 25-åriga Freddie Gray i västra Baltimore. Redan här går uppgifterna isär. Vissa medier rapporterar att Gray greps för att han hade en fällkniv på sig, medan andra menar att han såg poliserna, av oklar anledningen började springa och att poliserna upptäckte kniven först när de grep honom.
Oavsett, nästa steg i händelseförloppet är videoklippet ovan där ett vittne filmade arresteringen av Gray. I klippet ser gripandet ut att gå lugnt till, men Gray verkar halta. I en intervju med CNN berättar vittnet att han sett en av poliserna trycka sitt knä mot Grays nacke. Gray ska även ha bett poliserna om astmamedicin utan gehör.
Det underliga med detta fall är att det, när polisbussen som transporterade Gray nådde stationen, upptäcktes att Gray hade svåra skador. Bland annat en allvarlig skada på ryggmärgen, en krossat struphuvud och, enligt hans familj, att ryggraden till 80 procent var avsliten från huvudet. Poliserna har hittills inte gett någon förklaring på hur dessa skador kan ha uppstått. De medger dock att de inte varit tillräckligt snabba på att ge honom medicinsk hjälp och att de glömt att sätta på honom bilbälte under transporten. Men de menar även att det finns ett glapp på några minuter från att Gray flydde till att polisen fick tag i honom och att det alltså inte är uteslutet att skadorna kan ha uppstått under den perioden.
Inom en timme efter gripandet befann sig Gray i ett koma och togs in på sjukhus. Trots omfattande operationer dog han en vecka senare, den 19 april. Obduktionen visade att anledningen till dödsfallet var skadorna på ryggraden- och märgen.
Några dagar efter dödsfallet, den 21 april, samlades demonstranter på Baltimores gator.
Den 25 april följdes en fredlig demonstration av att en liten grupp blivit våldsam, kastat stenar mot polis och förstört polisfordon. I gengäld vittnade civila om övervåld från polis och en reporter från Baltimore City Paper om att han blivit slagen av polis när han försökt filma protesterna.
Igår, den 27 april, begravdes Gray vilket följdes av ett fullskaligt upplopp. 15 poliser uppges blivit skadade, butiker nedbrända och Marylands guvernör har deklarerat ett undantagstillstånd och kallat in 5 000 ytterligare poliser från närliggande stater. Hittills finns inte så många uppgifter om antalet skadade civila, men av de klipp från upploppen att döma ser det ut att vara många.
Dessa upplopp kommer i kölvattnet av en mängd uppmärksammade fall av polisövervåld och det var bara några veckor sedan vi kunde se en polis avlossa åtta dödande skott mot en obeväpnad flyende man som stoppats för en trasig billykta, och sedan ljög om omständigheterna. Just staden Baltimore har också skakats av rapporter om polisövervåld och bara sedan 2011 har staden tvingats betala ut nästan sex miljoner dollar i skadestånd, däribland till en 87-årig kvinna som fick frakturer i samband med ett tveksamt gripande.
Även om det, som i alla upplopp, finns personer som enbart går igång på förstörandet är det omöjligt att bortse ifrån att det här är ett symptom på ett betydligt större problem. En stor del av befolkningen känner sig orättvist behandlade av polisen och upplever att rättsystemet inte bryr sig. När inga andra metoder hjälper tar frustrationen ett sådant här uttryck. Oavsett om man sympatiserar eller ej borde alla oroas av att dessa protester sker allt mer frekvent. Det finns alltid en anledning bakom.
Har det senaste året skrivit en hel del om den amerikanska polisens mord av framför allt svarta och andra minoriteter. Och ihjälskjutningarna fortsätter i en alarmerande takt. För några dagar sedan inträffade ytterligare en uppmärksammad skottlossning.
Den 4 april stoppades 50-åriga Walter Scott (som råkade vara svart) av 33-åriga polisen Michael Slager (som råkade vara vit) för att en av lyktorna på Scotts bil var trasig. Enligt polisen eskalerade konfrontationen fram till att Scott tog Slagers elpistol och försökte använda den mot polisen. I rent självförsvar ska då polisen ha avfyrat sin riktiga pistol och dödat Scott. Precis som när Darren Wilson dödade Michael Brown, menade Scott att han var rädd för sitt liv.
Men – nu visar ett klipp, filmat av en civilperson, en annan bild av händelseförloppet. I klippet ser det ut som att Scott viftar bort polisens elpistol så att den faller till marken. Scott börjar därefter springa i motsatt riktning från polisen. Polisen tar då upp sin riktiga pistol och avlossar, utan förvarning, åtta (8!) skott i ryggen på Scott som faller ihop. Polisen ropar något i sin radio innan han närmar sig och placerar Scott i handfängsel. Polisen joggar senare tillbaka och plockar upp något från marken (elpistolen?) innan han, tycker sig i alla fall vissa se, droppar föremålet bredvid Scott. Försök att rädda Scotts liv inträffar först cirka 1 minut och 20 sekunder efter att han blivit skjuten och då dessutom av en annan polis som närmat sig platsen.
Varning för känsliga – klippet visar dödsskjutningen i sin helhet.
Hela fallet är ofattbart. För när poliser skjuter obeväpnade människor åtta gånger för att de springer (vad hände med att springa efter?) och dessutom ljuger om omständigheterna för skjutningen har jag svårt att se hur man som civil kan ha något förtroende för dem.
Michael Slager som avlossade skotten har nu fått sparken och ska åtalas för mord, och det ska bli väldigt intressant att se om han, som så många andra poliser, frias.
Minns ni när det skrevs krönika efter krönika om hur tårtning av politiker var ett allvarligt hot mot demokratin? Eller när det på ledarplats slängdes med ord som identitetspolitik, åsiktskorridorer och en begränsning av det fria ordet för att några unga skribenter hade mage att lyfta intersektionalitet?
Medan strålkastarljuset riktades mot dessa diskussioner, har en grupp människor ihärdigt skickat rasistiskt och sexistiskt grundat hat och rent av hot mot journalister som lyfter frågor som diskriminering och feminism. Det har idag bidragit till två väldigt tråkiga nyheter.
1.Sajtkoll.se, vars syfte är att erbjuda snabb källkritik av olika sajter, har meddelat att de lägger ner bara tre dagar efter start. Anledningen är att redaktionen utsatts för hot ”från högerextrema sajter och deras läsare”, och när redaktören Kolbjörn Guwallius började få sin familj kartlagd fick det räcka.
2.Alexandra Pascalidou har meddelat att hon slutar som programledare på Ring P1 efter att ha fått nog av hat, hot och trakasserier, något som har varit en del av hennes vardag sedan hon var programledare för Mosaik för 20 år sedan (läs mer om det i min intervju med henne här). Ett av de många hatmejl hon mottagit inkluderar rader som ”Åk du hem till Grekland med dig och stanna där. Sverige är inte ditt land och kommer aldrig att bli. Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig. Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.”
Hur många gånger har vi inte hört en viss grupp klaga på att så kallad PK-media censurerar oliktänkande? Hur många gånger har inte en viss grupp hävt ur sig diverse versioner av ”men det får man vill inte säga i det här landet”? Så varför ser det påfallande ofta ut att vara samma grupp som hotar och skrämmer journalister till tystnad? Varför ödslar vi en enda sekund på uppenbara myter om att invandring ”inte får diskuteras” när vi har något konkret som att Guwallius och Pascalidou utsätts för så mycket hot att de inte kan göra sina jobb och nynazister grips utanför tidningsredaktioner?
–––––––––– Här skriver Pascalidou mer om varför hon inte längre orkar.
Titta på klippet ovan, även om det är jobbigt. Läs sedan Sydsvenskansartikel om händelsen. Vad vi vet: En nioårig pojke tjuvåkte på tåget och greps av en ordningsvakt. När klippet inleds sitter vakten på pojken, som verkar ha svårt att andas, håller för pojkens ansikte och dunkar sedan hans huvud i golvet. Innan klippet avslutas ser det ut som att vakten ger pojken en armbåge. Genom hela klippet har pojken panik, ni vet, en rätt normal känsla när någon som är tre gånger så stor som en själv använder ens huvud som hammare. Några tankar:
1. Det är väldigt lamt av säkerhetschefen att ta vakten i försvar, hänvisa till att man har rätt att ”förvara sig” vid ett ingripande och lägga allt ansvar på polisen. Även om det så klart är polisen som beslutar kan vem som helst se att det rör sig om övervåld.
2. Jag vänder mig också starkt emot vd:n för Svensk Bevakningstjänsts version av händelseförloppet. Han hänvisar till ytterligare en mobilfilm, att pojken har bitits och sparkats och att klippet som visas inte är i kronologiskt ordning. Men det förändrar inte faktumet att det vi ser, oavsett kronologisk ordning, faktiskt har inträffat.
3. En av ordningsvakterna har polisanmält pojken för våld mot tjänsteman? Är det måhända en ren hämndaktion eller saknar han bara helt ryggrad?
4. Tror ni att en blond pojke hade behandlats på samma sätt? (OBS, retorisk fråga)
5. En av artikelns mest talande passager, apropå att flera vittnen försökte berätta om övervåldet för polisen: ”enligt vittnet Sydsvenskan pratat med verkade poliserna inte intresserade av att höra vittnesmålen”. Denna ständiga oförmåga att stanna upp, lyssna och ta in.
6. Ibland frågar sig diverse politiker och tyckare varför vissa grupper i samhället har ett sådant lågt förtroende för ordningsvakter och poliser. Här har ni svaret.
7. Men det viktigaste: OAVSETT anledning, oavsett ytterligare klipp, kronologisk ordning eller brott (i det här fallet tjuvåkning?) kan det omöjligen vara befogat för en fullvuxen man att misshandla en nioårig pojke. Det kan omöjligen vara okej att dunka ett barns huvud i ett stengolv så att det ”ekar i hela väntsalen”. Om det här fallet inte tas på största möjliga allvar av polisen…
Nej men titta! Idag blev äntligen Expos vitbok om Sverigedemokraternas historia en sajt. Idén om en vitbok föddes när Jimmie Åkesson i en intervju förra året återigen inte kändes vid Sverigedemokraternas nazistiska rötter. Åkesson menade att det i så fall handlade om enskilda individer som sedan länge är bortrensande och påstod att partiet, när de hade resurser nog, skulle sätta ihop en vitbok om partiets historia. Det är ingen vild gissning att det här aldrig kommer att hända så Expo tog sig friheten att göra en vitbok åt Sverigedemokraterna. Och nu finns alltså resultatet på nätet.
Så kolla in sajten här och läs om när partiet anlitade Vitt Ariskt Motstånd som skydd vid en demonstration (1992), när de menade att religionsfrihet bara ska gälla för svenskar (1995), när de påstod att en normalisering av hbt-personer är jämförbar med pedofili och tidelag (2007) samt när de hävdade att judar och samer inte är svenskar (2014, oops!).
I december förra året anlände Sergeant Valerie Deant till en skjutbana tillsammans med soldater från Floridas nationalgard. Väl på plats fick hon en chock. Dels användes mug shots från sex svarta män som måltavlor, dels var en av dessa män hennes egen bror som åkt fast för drag racing som 18-åring för 15 år sedan.
Enligt NBC Miami hyr Medley Firearms Training Center ut sina skjutbanor till olika polismyndigheter och sätter själva inte upp måltavlorna. De som hade använt skjutbanan innan nationalgardet och följaktligen var de som satte upp måltavlorna? Miamipolisens sniperförband. Polisen medger att de kunde ha haft ”bättre omdöme”, men förnekar att det här tyder på så kallad racial profiling.
Aja, det är trots allt 2015 och vi ser ju inte hudfärg längre. Så att måltavlorna enbart utgjordes av unga svarta män var säkert en slump.
Heh.
----------
Läs mer om polisen och dess behandling av svarta här:
Jag var med i Mona Masris OBS i P1 idag och pratade om polisens mord på Eric Garner, Tamir Rice och Michael Brown, som jag har skrivit mycket om tidigare, bland annat här. Vi hann täcka en hel del ämnen och vinklar, från medias demonisering av svarta amerikaner till varför Muhammad Ali och Michael Jordan kan ses som varandras motpoler politiskt. Lyssna nedan!
Inslaget börjar vid 02:40, jag kommer in vid 23.30.
Med tanke på senaste dagarnas händelseförlopp känns det extra värt att uppmärksamma fler fall där polisen ser svart hy som ett brott. Det är nämligen denna kontext som gör fall som Eric Garner och Michael Brown möjliga.
Downtown-området av Minnesotastaden St. Paul präglas av så kallade ”skyways”, upphöjda gångvägar som binder samman byggnader och attraktioner. Det är ett sätt att låta invånarna slippa undan de skoningslösa vintrarna. Den 31 januari var Christopher Lollie på väg för att hämta sina barn på dagis. Då han var några minuter tidig sökte han skydd i en sådan skyway, närmare bestämt den som leder till First National Bank Building.
Till saken hör att dessa skyways ägs av staden och att alla föremål i dem, såsom sittplatser, räknas som offentliga. Lollie satte sig i en av fåtöljerna i skywayn för att slå ihjäl tid. En vakt närmar sig då och ber honom att avlägsna sig. När Lollie vägrar, med hänvisning till att han befinner sig på en offentlig plats, ringer vakten polisen.
En polis anländer och ber Lollie identifiera sig. Ännu en gång vägrar Lollie, ännu en gång med en hänvisning till att han befinner sig på en offentlig plats och att han, eftersom inget brott begåtts, inte behöver identifiera sig. Allt gjordes på ett lugnt, vältaligt och icke-aggressivt sätt. Då händer detta:
I klippet nedan har Lollies egen kamera klippts ihop med byggnadens säkerhetskamera.
Lollie blev alltså både arresterad och skjuten med elpistol. Allt för att han befann sig på en offentlig plats i väntan på att hämta sina barn. Och för att han hade fel hudfärg. Igen, hur ska man som svart se polisen som beskyddare, de som är här för att ”protect and serve”, när sånt här händer? Hur ska man undgå att se dem som ett hot, många gånger ett livshotade sådant?
Lollie anmäldes för bland annat olaga intrång, men anmälan skrev av då det fastslogs av platsen han befann sig på verkligen var offentlig.
Amat Levin
Amat Levin är en 28-årig journalist och är före detta chefredaktör och ansvarig utgivare på Nöjesguiden. Denna blogg är numera inaktiv, men han kan höras på The Power Meeting Podcast.
