Ferguson, Husby och strukturerna vi helst blundar för

Amat Levin 07:00 23 Aug 2014


OBS – denna text har, i nedkortad form, publicerats på Aftonbladet Debatt.

När detta skrivs har det snart gått två veckor sedan 18-årige Michael Brown sköts ihjäl med sex skott i det lilla Ferguson i utkanten av St. Louis. Detta trots att han enligt flera, av varandra oberoende, vittnen var ostraffad, obeväpnad och hade händerna i luften, något som även obduktionsrapporten tyder på. Ända sedan dess har invånarna i Ferguson protesterat. Dels på grund av polisens förtegenhet (de har varit extremt långsamma med att avslöja namnet på polisen och släppa sin egen utredning av händelsen), dels för att dödsskjutningen av Michael Brown bara är ett symptom på en större sjukdom som har gjort namn som Trayvon Martin, Amadou Diallo och Rodney King till ovilliga världskändisar. Protesterna har mötts av en chockerande militariserad poliskår som inte bara har använt sig av gummikulor och tårgas – det senare förbjudet att använda i krig enligt Genèvekonventionen – utan också har hindrat media från att filma och arresterat elva journalister.

Till en början gjorde stora delar av amerikansk media sig skyldiga till en demoniseringen av offret, något som är tragiskt vanligt när förövaren är en vit polis och den skjutne en ung svart man. Bilder där Brown i slappa kläder gjorde peacetecknet omskrevs som att han gjorde gängtecken och det fokuserades mer på att hans storlek – han var 1,93 lång och vägde 132 kilo – skulle kunna användas som vapen än att han var på väg att börja college och att hans lärare beskrev honom som lugn. Polisens överdrivna reaktioner på protesterna har dock i efterhand omvänt de flesta medier, förutom de allra mest konservativa.

I Sverige var tidningar och nyhetskanaler inledningsvis långsamma att förstå allvaret av situationen i Ferguson. Svenska medier missade det uppseendeväckande i att enorma skattepengar gick till att bepansrade bilar och poliser i gasmask skulle skydda en av sina egna och hålla både demonstranter, som förutom en minoritet var fredliga, och journalister i schack. Men de senaste dagarna har man kunnat se en större och mer tydlig bevakning från svenskt håll. Reportrar har till och med skickats över Atlanten för att prata med invånarna och försöka få en bild av varför förtroendet hos den mestadels svarta befolkningen är så låg för den mestadels vita poliskåren.

Det är annat än vad som hände när vi hade en liknande, om än betydligt mer småskalig, situation i Sverige. När Husbykravallerna bröt ut i fjol stod en hel journalistkår handfallen. För de flesta verkade den 20 minuter långa tunnelbaneresan från T-Centralen i Stockholm representera ett oövervinnligt hinder, för andra var kravallerna ett tillfälle att få leka krigsreporter på fronten – en chans att få framställa arga ungtuppar i Husby centrum som en blodtörstig milis i Mogadishu.

Nästan överallt beskrevs de som tog ut sin frustration på bilar och butiker som "ligister" och ”bråkstakar”. Vilket så klart var en del av sanningen, men inte hela. Polisens dödsskjutning av den 69-åriga mannen var, likt mordet på Michael Brown, bara en utlösande faktor – det verkliga problemet, att en marginaliserad grupp helt saknade förtroende för den poliskår som patrullerade deras gator, var inte lika populärt att tala om. Det var lättare för medier att fokusera på ”unga arga män” än att undersöka vad det gör med ett samhälle när polisen inte bara skjuter ihjäl en av invånarna, utan dessutom levererar felaktiga uppgifter om omständigheterna för dödsskjutningen.

Men jag tror inte att mediernas ensidiga fokus var medveten. I Sverige är vi nämligen väldigt bra på att identifiera och diskutera rasistiska strukturer någon annanstans, exempelvis i Ferguson. Men vi är i hög utsträckning blinda för att samma strukturer existerar här, allra tydligast nu när regeringen försöker bota rasismen genom att ta bort själva ordet "ras" ur svensk lagstiftning. Som att problemet sitter i ordet, inte i att vi faktiskt behandlar människor annorlunda beroende på deras hår, hudfärg och nationalitet. Det är samma problem som gör att vi är pigga på att donera pengar till fattiga människor i andra länder, men att vi blir obekväma, ja, till och med våldsamma när tiggeriet kommer hit.

Jag önskar att vi nästa gång vi ställs inför ett liknande problem blir bättre på att rikta strålkastarna mot oss själva. Att vi vågar erkänna att även gamla fina Sverige präglas av de strukturer och den segregering som är så lätta att identifiera på andra håll. Först då kan vi komma underfund med den verkliga orsaken bakom dessa våldsamma utbrott.

3 Visa kommentarer (3)

Fler blogginlägg från Amat Levin