När den före detta Sahara Hotnights-sångaren Maria Andersson solodebuterar är det med ett sound som ligger relativt långt från bandets stökigare rockattityd.
Detta är somriga, luftiga och symfoniska poparrangemang, försiktigt influerade av 60-tal, Camera Obscura och det ljuva, mjukt jazziga från Club 8. Bäst är låtarna där sångrösten gömts bakom ett skirt filter av morgondimma, med analoga syntar, tassande trummor och blås som främsta kompinstrument.
