Vidgade klubbvyer

Redaktion 13:46 25 Feb 2011

I höstas konstaterade vi att Stockholm, Göteborg och Malmös klubbliv har blivit snarlikt, fantasilösare och mer förutsägbart. Tråkigare, helt enkelt. Men vi ska inte hymla om att även vi, trots vårt ständiga guidande, faller offer för revirtänk och gamla mönster. För att vidga våra vyer skickade vi våra reportrar till några av Sveriges lite mer… ohippa ställen. Frågan vi sökte svar på var: har man roligare här? 

 

Sticky Fingers (Göteborg)
Hårdrocksklubb med fascinerande ljudvolym

Det är ingen kö till Sticky Fingers, ändå får jag stå här ute med dörrvakten. Jag sneglar in i lokalen, det är tomt precis som jag misstänkte, men ändå står jag alltså här med vakten. Kanske känner han sig bara ensam. Kanske står han just i begrepp att fråga om vi ska köra en grabbkväll i varsin nätbrynja med ostbågar och folköl när han plötsligt ångrar sig och mumlar ett ”välkommen” och släpper in mig. Det här uppdraget man har skickat mig på. Att infiltrera ”ohippa” ställen, jag ser igenom den typen av blåsningar. Man vill att jag ska släppa garden, dricka rosa cider och rangordna urringningar bland nya vänner på någon kvasiklubb. Jag ska berömma tjejer för deras ”schyssta doningar”, och hänsynsfullt säga ”all respekt, mannen” till ägaren av en stor drule på pissoaren. Jag har gjort det förr, jag har utforskat de terrängerna. Däremot har jag aldrig besökt en hårdrocksklubb på Sticky Fingers. Jag vet inte vilka som går dit eller vad som förväntas av en, om det anordnas bokbål eller motsvarande. Jag har svårt att placera hårdrockarna överhuvudtaget, å ena sidan vill jag raljera över deras udda smak, å andra sidan drömmer jag själv om att låta håret växa fritt och bilda mig åsikter om djävulen.
Jag kliver in i lokalen och förstår genast varför det såg så tomt ut, det är Happy Hour och alla trängs i baren. Jag vet inte, men ljudnivån ikväll är… fascinerande. Vad som är en vettig ljudvolym här är systematisk tortyr på Guantanamobasen. Nästan alla är långhåriga, har breda läderarmband och t-shirtar med bisarra bandnamn. Killarna har bockskägg och tjejerna har hundhalsband. En snubbe har helskägg, töjda öronsnibbar och rutig skjorta och ser liksom vänlig men cool ut, jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se ut på liknande vis. Flera tjejer har uppenbart Kat von D som husgud, med tatueringar mest överallt. Jag börjar diskutera gitarrsolon med ett annat helskägg i baren, säkert på knattenivå i sammanhanget, men jag påpekar ändå att introt till Sweet Child of Mine känns lite väl klyschigt. Snubben svarar på engagerad hårdrockarlingo: ”men vem FAN bryr sig, alla är så JÄVLA rädda för att vara klyschiga hela tiden”. Det är lustigt för han menar det verkligen, jag rör mig aldrig på ställen där folk verkligen menar saker. Jag vill diskutera detta vidare när plötsligt alla runt baren rusar ner mot konsertlokalen.
Ett band kliver upp på scen och börjar spela någonting bortom all form av dödsmetal, bortom all typ av gravplundrarmusik. De här långhåriga vildarna spelar i en helt egen liga. Hade jag varit deras specialpedagog hade jag uppmuntrande sagt att ”ingen konkurrerar med er, grabbar” och antecknat något om särskilda behov. Alla i publiken avgrundsvrålar, spretar krampaktigt med fingrarna, slänger med huvudet och hoppar omkring som troll. Jag försöker hänga med så gott det går, men upptäcker i en spegel att jag ser utvecklingsstörd ut. Jag smyger ner en våning och sätter mig för att dricka öl i all min brist på tillhörighet. En hårt sminkad tjej med en stor jägershot i handen får syn på mig och rör sig åt mitt håll. ”Hur var det här då?!”, frågar hon på en grov göteborgska som bara talas i stans kranskommuner (vidrigt ord för övrigt, kranskommun). Hon sveper glaset, och spriten angriper genast hennes hjärna. Hon har gjort slut med sin kille, men det var typ lika bra, han var ändå ett svin och gick på tjack, en gång på en fest hade han hotat alla hennes vänner med basebollträ, hon blev förbannad och sa att han fan inte kunde hota alla hennes vänner med basebollträ, alltså hon brydde sig inte om själva basebollträet, det får väl han ha om han vill, ”mind your own fucking business”, som hon brukar säga, men han kan liksom inte hota hennes vänner hur som helst, och amfetamin suger, det ska jag komma ihåg, marijuana också för den delen, det hade hennes ex sysslat med, alltså inte hennes senaste ex, utan hennes förrförra eller vad det nu blir, han rökte så mycket gräs att han glömde av hennes namn, helt sjukt, ofta man glömmer någons namn? Man bara hallå?
Jag kan snart klargöra exakt hur hennes liv ser ut. Människan lyckas överrösta vildarnas oväsen när hon går igenom precis allting för mig – från familjesituation till intimhygien – jag kan referera det som ett rinnande vatten. Jag fixerar blicken strax ovanför hennes huvud och låter livet passera revy. Men så vaknar jag, ställer mig upp och tackar för mig. Tjejen märker ingenting och pratar fortfarande när jag lämnar henne.

Kaserntorget 7, Göteborg.

Rasmus Blom

_____________________________________________________________________________

 

Nivå 22/Viper Room (Stockholm)
Nattlivets bermudatriangel

Det är sällan man ser någon vara kung i baren med mynt. Men mot slutet av Viper Rooms happy hour – 19 kronor för en öl, vin, cider eller shot – tar folk vad de har för att hinna få en jordgubbsshot till nedsatt pris. Innan klockan hinner slå hel sveps det som vid en vätskekontroll i Vasaloppet. Därefter höjs priserna med 6 kronor.
Alla som någon gång varit i närheten av en brevlåda har troligen kommit i kontakt med Viper Room. Med prislistan som lockbete har de år efter år pumpat ut reklaminbjudningar till Stockholms unga. Att faktiskt vara här är som stå öga mot öga med den ”avlägsna släkting i Nigeria” som genom åren försökt donera pengar till en via epost.
Efter att ha wallraffat ner två neonfärgade shots av en självlysande nyans som skulle kunna bota starr finns det ingen återvändo längre. Lokalen är redan fullpackad och klientelet består av en brokig skara med en sak gemensamt: deras ickeålder. Viper Room har en uttalad övre åldersgräns på 25, men är man 19 här drar man upp medelåldern.
Klubben har två våningar med två dansgolv. I den undre delen blandas latinopop (Shakira), "latino"-pop (Lou Bega) och senaste månadens a-rotationslista från NRJ, medan övervåningen varvar schlager med valda favoriter från Absolut brännvin. På båda plan är atmosfären euforisk.
Några kvarter därifrån, på Nivå 22, är stämningen sämre. I kön utanför stoppar två poliser en suspekt Volvo medan två securitasanställda köttmonoliter håller koll på ledet fram till krogens egna vakter. Ett tag är det fler som vaktar än som köar. Vid dörren sker en dubbel legkoll.
Tillsammans med närliggande Jonny's bar, Fridhems och Ca$h bar, utgör Nivå 22 och Viper Room ett ökänt distrikt. Det är hit utekvällar kommer för att dö.
Detta är nattlivets bermudatriangel.
På Nivå 22:s hemsida skryter man med att det är den krog i Sverige som säljer absolut mest av Norrlands gulds billigaste öl, "En titel vi inte tänker gå miste om". Men bland borden dominerar godisshots och alkoläsk. Att befinna sig kring Fridhemsplan kvällstid är att upplåta sin kropp till en helvetisk maktkamp mellan fylla och sockerrus.
Markplan på Nivå 22 är ett vanligt ölhak av sämre snitt. Övervåningen är en överdimensionerad cage fighting-bur. Hårda industristrålkastare över en inhägnad av nätgaller. Lokalen är inte inredd, den är bepansrad. Det finns inget här som inte skulle överleva ett tredje världskrig. Infoga några robusta bordsgrupper i dina minnesbilder från Guantánamorapporteringen och du är nära nog.
Att återvända till Viper Room är efter det som att nå himlen efter en tid i skärselden. På schlagergolvet tolkar en berusad kille Drängarnas Om du vill bli min fru som om han blivit illa behandlad av fenomenet dans och är ute efter en smutskastningshämnd, men humöret är odelad glädje. Det är omöjligt att inte älska.
Som på alla ställen finns det även här ett hörn av usel grabbighet. I en soffa sitter några killar och sjunger basgången till Seven Nation Army (det är ett ledsamt facit för White Stripes att deras största avtryck var att skapa en global nationalsång för världsbefolkningens minst intelligenta män). Tidigare har en av dem utnämnt Viper Room till det bästa stället att ”hitta unga knullbrudar”.
Annars förlöper kvällen i ett ölstinnt lyckorus för alla mellan 18 och 20 och en, låt oss säga, avslappnad inställning till musik. Det finns få ställen med en högre andel besökare som dansar.
– Det här är en klubb för att röja och för att ragga, säger en tjej i 18-årsåldern. Jag har dansat hela kvällen och ändå hunnit strula med två killar. Men man hittar inte precis mannen i sitt liv.
Den tacksamma atmosfären för dans och raggande upprepas av de flesta man pratar med. Men det existerar helt enkelt inte en dansform i världen fantastisk nog att överskugga Viper Rooms stora dragplåster. Som 18-åriga Jocke uttrycker det:
– Öl för 19 kronor. Mer än så behöver man inte säga.

Fridhemsplan 17 och S:t Eriksgatangatan 46, Stockholm.

Jonas Adner
_____________________________________________________________________________

Grand Garbo (Sundbyberg)
Periferins pärla

Det är precis en timme kvar tills jag ska scouta Grand Garbo när jag förstår var det ligger. ”Grand Garbo?”, säger Stefan där han ligger utsträckt på sängen med ett glas cava i handen. ”Det ligger i Sundbyberg. Det kan inte stämma att det är dit du ska, det måste du dubbelkolla. Jag firade min student där. Jag är 37.”
Är man dum och ny i stan får man stå sitt kast så jag och Staffan sätter oss, något irriterade, på den deppiga, blå linjen ut till en för mig okänd del av stan. När vi kliver av tunnelbanan känns det som jag är tillbaka i den lilla byhålan Osby, som att jag besökte ett par gånger under början av 2000-talet eftersom min dåvarande, mycket snygga, pojkvän växte upp där. Småstadskänslan är genuin. Tjejen med glitterspray i sin hästsvans kliver av samtidigt som oss och utanför baren står det ett gäng grogghaggor som garvar rått åt en yngre man. På vägen till nattklubben halsar jag en öl och gömmer den andra i en snödriva längs vägen. Utanför Garbo är det redan kö och klockan är inte halv tolv än.  Tänk om vi inte kommer in? Jag kramar med svettiga fingrar runt mitt id i fickan. Men vakterna säger varken något om ålder eller klädkod och sekunden vi kommer innanför dörren känner jag mig igen överlägsen. Vi är skitsnygga ikväll.
Att hålla stilen krävs även på lokal som överhuvudtaget inte är selektiv så trots att jag är sugen bestämmer jag mig för att inte beställa Xider. Två GT senare känner jag mig redo att, ja vadå? Visst är det en öppen dörr att slå in, det här. Åka kollektivtrafik långt utanför Stureplan för att sedan håna människor som gillar att gå på klubb där de välkomnas med öppna armar. Öppen dörr, javisst, men också väldigt tacksamt. Coverbandet spelar Kate Perry och Seven Nation Army. Jag blir på en sekund kåt på basisten som har missklädsamt långt skägg och tatuerade kläder. Rimligtvis är det han som ligger på topp fem-listan över kreddiga människor här inne och kreddiga människor gör alltid något för mig. När jag tar en bild på honom sträcker han ut en krokig, spänd tunga och den svaga lågan av lust slocknar. Sångaren skriker i micken: ”Coola killar rockar inte nyktra!” och jag och Staffan dansar in ett annat rum.
På det andra dansgolvet spelar en discjockey. ”Här får man nog önska” säger Staffan med tindrande ögon och tio minuter senare dansar vi till Ace of Base, precis som vi bad om. Golvet är fyllt av strax medelålderskvinnor med långt hår och paljettoppar. Alla ler uppmuntrande, eller kanske överseende, åt mig. I mina 16 centimeter höga lackplatåskor och Staffans skjorta knäppt ända upp i halsen sticker vi ut. Männen här tror på att visa mycket brösthår, och även om det inte gör det för mig tycker jag att den sexuella spänningen är väldigt påtaglig. I baren är det en liten orange man som tappar kontroll över sin egen sexuella drift och smäller till mig på röven. Jag vänder mig om och ser ner på honom. Ovanpå hans huvud är det alldeles kalt.
Discjockeyn har samma playlist som på vilken sunkig gayklubb som helst och jag ber därför Staffan, som har begåvats med ett par bögon, att stämma av hur det ser ut på vårt dansgolv. Bögon innebär att man på flera hundra meters avstånd, även i dimma, kan upptäcka en bög. Men Staffan menar att hans bögon inte ser någonting alls. ”Amen en enda liten closet gay måste här väl vara?” frågar jag. Staffan säger bestämt nej.
Coverbandet har börjat spela igen och när jag ska tränga mig förbi alla dansande manliga våp sträcker en gubbe fram ett glas bubbel åt mig. Jag har sett honom tidigare under kvällen. I pikétröja och glasögon med böjliga bågar har han suttit med ett stort sällskap och beställt in flaska efter flaska, dimmigt leende mot allt och alla. Jag tar emot glaset och känner mig plösligt osäker. Driver han med mig? Men mannen ler bara snällt mot mig. Chocken över att någon var snäll på klubb lägger sig inte förrän vi kommer upp på övervåningen. I trappan är det en kvinna i femtioårsåldern som gör tummen upp åt mig.
Det är på Grand Garbos övervåning millenniet gömmer sig. Väggarna och inredningen är vit med stora plastinstallationer och publiken är 20 år yngre än på undervåningen. Hade den här klubben funnits i London 1995 hade man nog knarkat här men nu beställer man istället in brickor med tequila rose. Strippburen är upptagen av två tjocka killar som håller på att tappa byxorna. Jag går igenom bilderna på min kamera och frågar Staffan om det inte är klassförakt att håna Grand Garbo. Staffan skakar på huvudet. Elitism då? Staffan nickar samtidigt som han säger att elitism är okej. Jag blir osäker på huruvida han har rätt.
Hela kvällen har jag känt mig plågsamt snygg i jämförelse med publiken inne på Garbo. Men samtidigt som jag står och sjunger med i Getting Over You påpekar Staffan att en grupp människor står på andra sidan och pekar och skrattar åt mig. ”Är det ett hatbrott?” frågar jag Staffan och han tror att det är det. Kejsarens nya kläder-känslan drabbar mig och vi bestämmer oss för att gå. Till tonerna av David Guetta lämnar vi Grand Garbo bakom oss. När jag försöker säga till Staffan att skillnaden mellan oss och människorna på Garbo inte är så stor himlar han med ögonen åt mig. På tunnelbanan in mot stan mediterar jag nöjt över det faktum att jag har varit på fest som varken var ängslig, snygg, kreddig eller svår. Två timmar och fyra groggar senare står jag på Hornstull Strand och raljerar över vanliga människors klädsmak.

Landsvägen 67, Sundbyberg.

Tone Schunnesson
_____________________________________________________________________________

 

Golden Hits (Stockholm)
Det ökända nöjespalatset

Kön kryper fram. Bakom oss börjar några glada sensjuttiotalister skandera ”Mange! Mange!”. Jag tittar förvirrat på mitt sällskap som rycker på axlarna. Den februarikalla asfalten gör sitt yttersta för att suga ut all min livskraft genom fötterna, och jag tänker att mitt skoval, ett par Clarks Desert Boots, var urbota dumt. Men sedan räknade jag inte med att stå utanför Golden Hits på Kungsgatan i en timme. Klockan 00:04 skriver jag ett sms till redaktions-chefen där jag hotar med att strunta i det här reportaget. Svaret jag får är ”Du kommer att haffa en cougar och ha the time of your life”. Körerna bakom mig fortsätter, ”Mange, Mange!”, medan jag gör höga knäuppdragningar för att hålla värmen och minimera mina fötters kontakt med asfalten.
Dryga tio minuter senare står vi inför en leende vakt som välkomnar oss till Golden Hits, lyfter bort repet och föser in oss mot kassan där vi får betala 150 kronor för att ta del av allt Kungsgatans ökändaste nöjes-palats har att erbjuda. Det första jag kan förnimma i min kylslagna vimmelkantighet, är att jag står på ett mjukt underlag. En snabb blick neråt avlönar en orange heltäckningsmatta som sträcker sig genom hela lokalen. ”Classy”, tänker jag och låter mig slukas av värmen och ljudet av Pinks Start a Fight.
Om man någonsin har varit på ett O’Learys kan man med lätthet föreställa sig hur Golden Hits interiör ser ut. Väggarna är belamrade med foton, men istället för, som i O’Learys fall, föreställande idrottshjältar, trängs avbildningar av lokala sjungande servitriser med signerade idolfoton på Agneta Fältskog. Inramade sjutums vinylsinglar och annat krimskrams pryder väggarna, och det stora dansgolvet längst ner ramas in av fyra pelare klädda i marmormönstrad badrumstapet. På dansgolvet våldför sig den nya svenska arbetarklassen på konstformen dans, och om taktkänsla var en lag, skulle stora delar av publiken bötfällas, om inte fängslas eller avrättas. 
Var man än vänder sig i lokalen lyser det Svenska Modeundret med sin frånvaro. Här är istället en Lyle & Scott-pullover, och en tight åtsittande Armani-t–shirt ett modestatement. Ungdomen syns ingenstans heller, utan lokalen fylls av köpstark, svensk arbetarklass som oblygt dricker sin gin & tonic i stora mängder. Stämningen är överlag trevlig, och ingenstans möts jag av ängsliga, granskande hipsterblickar. Folk här är idel leenden.
Jag bestämmer mig för att gå upp en våning. Det första jag möts av är varm, klibbig, fuktig lukt som påminner om en svalnande ångbastu. Det andra är ljudet av Helena Paparizous My Number One. De två tjejerna jag har som sällskap utstöter ett förtjust skri, och springer till dansgolvet, där ytterligare ett sjok människor i övre 30-årsåldern driver gäck med taktkänslan. Detta är tydligen det beryktade ”schlagergolvet”. Jag gör ett tappert försök att dansa, men lyckas bara bli förbluffad av detta parallella universum jag har hamnat i. Folk sjunger med i låtar som uppenbarligen är jättekända, men som jag aldrig har hört talats om. Dj:n spelar minutiöst tight, mixar snyggt och lyckas få hela folksamlingen att utbrista i ett extatiskt "Åååååh!" för varje ny låt. Själv förstår jag ingenting. Var kommer denna musik ifrån? Vilka är dessa människor? Varför i hela friden kan de inte dansa?
Efter en halvtimmes förvirring blir tjejerna jag är med omringade av två korta män i övre trettioårsåldern. De dansar och skuttar och spexar, och det enda jag kan tänka på är att de påminner mig om Umpa Lumpas från Kalle och chokladfabriken. Vi bestämmer oss för att fly det bisarra schlagergolvet och går upp till högsta våningen, nämligen temabaren, som just nu har åttiotalstema.
Lokalen är nedklottrad med neon och från ena väggen tittar en loj George Michael ner på mig från ett Wham!-skivomslag. Det här är vad jag har väntat på. Jag sveper en jägershot, och ställer mig i kryssformation på dansgolvet. Eye of the Tiger ljuder från högtalarna, och jag känner att, ja, äntligen får jag uppleva lite golden hits! Alla omkring mig verkar känna likadant. Alla spretfrisyrer glänser av svett och gå-ut-skjortorna från MQ är uppknäppta. Det syns tribaltatueringar överallt och alla samlas i atonal allsång och gör sitt bästa för att förneka fyrafjärdedels-taktens existens. Vi har äntligen anlänt till hjärtat av vad som är Golden Hits, och kärnan i vad vi alla vill. Att ha en good fucking time! Och det har jag. Jag sveper mina shots, jag gör en spexig Beat it-dans och jag njuter av varenda sekund. Man är ju trots allt bara människa, och Golden Hits är det mänskligaste stället av de alla. Fritt från ängslan, krav och pretentioner.
Innan jag ger mig av hemåt besöker jag herrarnas. I pissoaren finns avbildningar av allehanda diktatorer och onda män. Man får kissa på dem. Jag ställer mig och tömmer blåsan i Khomeinis ansikte, bara för att alldeles för sent upptäcka att Karadzic finns bara några centimeter till höger om honom. Det är nog det mest politiska som jag någonsin har sett på en klubb. Jag blir lite besviken över att Nixon inte är med i bilden innan jag återvänder till februarikylan och mitt uppdämda hipsterliv.

Kungsgatan 29, Stockholm.

Hassan Ramic

_____________________________________________________________________________

 

Etage nattklubb (Malmö)
För dig som gillar att roa dig på ditt eget sätt

Etage nattklubb – ett ställe jag aldrig skulle sätta foten på annars. Förutfattade meningar och fördomar? Ja. Ryktena om minderåriga tjejer som släpps in trots den höga åldersgränsen och den motsägelsefulla beskrivningen på hemsidan om en näst intill anrik nattklubb för ”alla gäster som gillar att roa sig på sitt eget sätt”. Om att ”gilla att roa sig på sitt eget sätt” betyder att festa som på hemmafest när du var i början av dina yngre tonår i vilken skithåla som helst är detta stället du ska gå till. Det är samma pubertala grottmänniskokillar med ett sjukligt behov av att hävda sig inför sina egna och inför det andra könet och dj:n lyckas alltid låta som ”Digster förfest” – en perfekt blandning mellan förra sommarens hetaste klubbmixar, ”alternativ” musik, åttiotal och September.
Min entré var inte storstilad, vetskapen om att det hade öppet till fem och inte tre som jag är van vid gjorde att jag sköt upp det så länge som möjligt. Det fanns inte på kartan att jag skulle gå dit själv och att ragga sällskap slutade i en stor intern mutskandal. ”Inträdet är på mig”, ”Jag bjuder på shots” – ingenting funkade och det förundrade mig hur dåligt rykte den här klubben faktiskt har i vissa kretsar där deras stammisar inte ingår. Väl där blev vi nekade ett antal gånger av misstänksamma vakter trots att jag ringt tidigare och försäkrat mig om att vi skulle komma in. Efter en kvart tillbringad med vakterna och fältstudier i modets mångfald praktiskt taget ramlade vi in. Rädslan för vad som skulle hända innanför dörrarna försvann och ett plötsligt behov av att vara en av ”dem” väcktes.
I hörnen står tjejer gråtandes och gör slut med pojkvänner för att så snart de lämnat varandra bli tröstade av någon från det resterande buffébordet av biffar. Vid baren står killarna och praktiskt taget bryter arm.
Vi går upp till nästa våning, redo att socialisera. Efter en stunds överblick intar vi en scen och börjar dansa till Alors on danse. Halva låten in får jag en armbåge i sidan av en tjej som har lika mycket starquality som Ring Ring-Anna från Idol. Hon tycker att jag tar för stor plats där hon ska dansa. Oförskämt nog struntar jag i hennes varning och fortsätter varpå hon ger mig ännu en armbåge till och jag förstår hur det ligger. Om jag inte flyttar mig nu kommer hon spetsa mig med sina tolv centimeters stillettklackar. Jag lämnar över scenen till en nöjd brunett och fortsätter orientera mig bland fler liknande tjejer.
Att stället är fräscht, stort och att ägarna har pumpat in jävligt mycket pengar syns. Det är flera våningar, allt ser ut som det är nyrenoverat och det är till och med kul att gå på toaletterna som varken är nerklottrade eller nerpissade. De här gästerna kan sin sanitet.
Jag fick frågan under nattens gång vad jag egentligen gjorde där. Jag berättade hur det låg till och fick ett brett flin till svar. ”Jaha, en tidning” svarade tjejen och frågade vad Nöjesguiden var för något. Jag blev avundsjuk på hur opretentiös hon var, på hur opretentiöst allt inom Etages väggar var. Att dansa med dessa Paradise Hotel-deltagare to be var inget annat än älskvärt och, trots mitt inledande tvivel, kände jag mig egentligen precis lika hemma här som på vilket hippt dansgolv som helst. Däremot vet jag att alla inte kommer att göra det. I tider då det fortfarande är mer indie att vara mainstream är detta lika mycket en subkultur som allt annat.

Stortorget 6, Malmö.

Viktor Flarkell

Stad: 
Kategori: 
1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!