Det blir en fullspäckad vår och sommar för Veronica Maggio med egen festival och flera turnéer. Vi har pratat med popdrottningen om somriga festivalkänslor, drömmen om att göra kaosig musik och självklart hennes åsikter om Tiktok och monarki.
Helgen den 28–29 April blir det indiebonanza i Stockholm när Veronica maggio kickar igång sommarkänslorna med sin egen festival. Tillsammans med Jackie Mere, Avantgardet, Kasino och Linn Koch-Emmery bjuder hon på två festivalkvällar i den mobila arenan Evenew, som smälls upp vid tunnelbanestationen Universitetet.
– Jag letar alltid efter nya sätt att spela på i Stockholm. Vi har spelat så många gånger, så man vill alltid hitta på nya saker. Det kändes som en härlig start – man kan i alla fall låtsas att det börjar bli sommar i slutet av april.
Till festivalen har du bjudit in Jackie Mere, Avantgardet, Kasino och Linn Koch-Emmery. Hur kommer det sig att det blev just dessa?
– Det var mina och mitt bokningsbolags förslag. Jag har skrivit en massa med Kasino och Linn lyssnar jag på och gillar. Det kändes som en kul mix!
Vad har du för förhoppningar om den här minifestivalen?
– Jag hoppas att det blir den där känslan som bara infinner sig när man har tagit sig till en sån här tältplats. Lite försmak av sommarfestivalerna. Några av våra roligaste spelningar har varit i just tält. Jag drömmer mig fortfarande bort till en sån spelning vi hade på Roskildefestivalen för länge sen.
Förra året var Veronica Maggio på en omfattande turné med slutsålda arenor. Nu är hon utöver tvådagarsfestivalen i Stockholm aktuell som avslutningsakt på Åre Sessions. I sommar blir ännu en egen turné, samt en turné tillsammans med Miriam Bryant.
Är det fortfarande lika kul att turnera och spela live nu när du gjort det så många år?
– Jag har liksom bättre förutsättningar att skapa någonting på scenen och mer resurser till att kunna bjuda publiken på någonting. På det sättet är det roligare. Sedan är det klart att när jag var yngre så var det kul på ett annat sätt. Då var det kul att bara åka i en turnébuss, vara stökig och shotta rom i baksätet typ.
Är det mer vuxen stämning nu?
– Det är inte samma romshottarstämning som det var då, absolut. Det är roligt på ett annat sätt. Men det finns ju något väldigt charmigt med det där trevande, lite kalviga. Man var som ett osäkrat vapen och visste aldrig när man skulle vara bra eller när man skulle vara dålig. Den grejen går inte att få tillbaka liksom.
Känner du att du förlorar punkigheten?
– Det går ju liksom inte att få tillbaka sitt oskuldsfulla ungdomsjag, det är bara omöjligt. Så absolut.
Helt opunkig är hon dock inte. I februari släppte Veronica Maggio och Miriam Bryant duetten Under någon ny, tillsammans med en direktsänd musikvideo regisserad av Jonas Åkerlund där de två artisterna dansar, klär ut sig, slåss och hånglar.
Vad är roligast: att slåss eller att hångla med Miriam Bryant?
– Att slåss skulle jag ändå säga. Att hångla var lite nervöst.
Varför var det nervöst?
– Båda vi var lite nojiga. Det var ju en sån tramsig grej liksom. När dessutom Jonas Åkerlund står och tittar på – bara det. Det är en mänsklig känsla. Men att slåss var faktiskt sjukt kul. Vi hade en så himla rolig coach som tränade oss och visade hur man bäst skulle slåss. Jag råkade slå henne på riktigt en gång, det var inte meningen.
Blev hon arg?
– Nej, hon blev inte arg. Så snäll. Alldeles för tålig.
Det hade varit roligt om det blev ett riktigt slagsmål.
– Exakt.
Blir det slagsmål och hångel även i sommar?
– Jag tror nog nej på båda. Men det blir lite dans. Vår vision är att det vi gör tillsammans absolut inte ska påminna om det vi brukar göra separat. Vi åker både på egna turnéer och en turné ihop. Mardrömmen var att det blir så att ”då spelar jag mitt set, och sedan spelar du ditt set” och sedan är det klart. Vi ska göra allt med med båda våra band på scenen. Vi har jättefint illustrerat material av Bim Eriksson. Det ska bli superduperkul.
Vad hade du gjort i en alternativ verklighet där du inte var popstjärna?
– Jag älskar ju att skriva. Jag kan liksom tänka mig alla jobb som har någonting att göra med det. Det skulle vara jättekul att vara översättare eller journalist. Ibland har jag tänkt att det skulle vara kul att jobba med reklam. På ett sätt känns det lite deppigt, men att bara få jobba med idéer och copy – allt egentligen där man får ha idéer och skriva. Ett tag tänkte jag att jag skulle vilja bli rekvisitör, men jag har insett att jag är så himla dålig på att sätta ihop saker. Jag har liksom inget tredimensionellt tänk – saker som jag tänkt skulle vara fina ihop blir inte så bra. Så jag tror inte att det är meningen att jag ska bli rekvisitör.
Hur går det med Tiktok? Kommer du att fortsätta med det?
– Haha. Jag känner att det bor ett brinnande ointresse för Tiktok inuti mig. Det kan vara kul någon gång om man har en rolig idé eller något att säga. Men jag tror att hela grejen är att man måste göra det ofta, och där är nog inte jag rätt kvinna för jobbet. Jag gillar bara inte när det känns som ett stort monster som man måste mata. Det blir inte kreativt när folk säger till en att:”Det bästa är om man gör så här många videos i veckan”.
Får du påtryckningar att hålla på med Tiktok?
– Skivbolag älskar ju när man gör sånt där. Men de får gilla att man gör bra musik i stället.
Det känns som att alla blir kollektivt intvingade i Tiktok. Även som journalist måste man ha ”Tiktok-kompetens” nu för tiden för att söka jobb.
– Ja, det är helt sjukt. Är det Kina som tvingar oss till det egentligen? Med 5G och allt. Det måste vara det – nej, jag skojar. Men så är det väl i modellbranschen också? Och även lite i musikbranchen. Man mäter folk efter hur många följare de har på Tiktok.
Du fick pris av Kungen! För "framstående insatser i svenskt musikliv”. Hur kändes det?
– Det var fint såklart. Det var så surrealistiskt att inställa sig på slottet och typ stå i led bakom Tommy Körberg. Jag tycker alltid att det är roligt att få vara med om sådana absurda situationer.
Hur känner du kring Kungen, rent allmänt?
– Hur jag känner för just vår kung som person och för vad jag känner för konceptet rojalism är väl två helt olika saker på något sätt. Jag tycker att han verkade supergullig. Han stod och pratade länge med oss, och Silvia var också gullig. Han har ändå hängett sig åt sitt ämbete i femtio år. Jag har träffat de andra i kungafamiljen också när de har dykt upp i någon loge någonstans och sagt hej. Dom har alltid varit väldigt trevliga. Men sedan kan man ju ha andra åsikter om hela konceptet monarki.
Du älskar inte monarki?
– Du går gissa. Jag låter det vara osagt.
I en intervju med Nöjesguiden förra året sa du att nästa skiva kanske kommer att bli din ”antiskiva” – att du nu när du uppnått en miljard streams ska säga: ”Fuck it”, och göra musik utan att tänka på mottagaren. Är det fortfarande målet?
– Ja, det är det faktiskt. Jag tror att det skulle vara skönt och befriande – apropå punken. Kanske inte just göra en punkskiva, men att värna lite om sin pepp inför musik. Det blir liksom inte roligt om man bara tänker på mottagaren. Det tror jag inte de som lyssnar tycker är kul heller, om man bara försöker vara alla till lags. Men sedan så vet man inte, det kanske blir en superkommersiell skiva ändå, för att det inte bor något annat i mig. Men det skulle vara jätteskönt att bara göra en kaosig skiva.
"Jag är nog en människa som tyvärr ser mig själv utifrån lite för mycket"
Känner du att du bryr dig mindre om vad andra tycker desto äldre du blir?
– Det där går så himla mycket i perioder. På vissa sätt ja, på andra sätt nej. Folk i min närhet bryr sig om andra saker nu än vad de gjorde när jag var 20. Så man bryr sig på nya sätt, och oroar sig över helt andra grejer än vad man gjorde när man var 20-25. Jag är nog en människa som tyvärr som ser mig själv utifrån lite för mycket. Jag jobbar på det. Jag säger som Kanye West: ”I’m still learning in real time”. Det är min enda likhet med Kanye West.
Vad är det för saker man oroar sig mer för som äldre jämfört med som ung?
– Det är fortfarande såklart vad folk ska tycka och så. Men sedan oroar man sig för vettigare grejer också, som hur man är med sina barn, hur de kommer att må och hur saker påverkar dem. Jag kommer inte på något vettigt svar på den frågan, men det är klart att man förändras inuti.
Har du någon tanke eller idé inför kommande album?
– Ingenting. Vilket jag aldrig någonsin brukar ha. Det brukar liksom uppstå i stunden. Det är klart att man väljer producent och samarbetspartners och sådär, med siktet inställt på någonting som man är sugen på. Men det är sällan jag har en särskilt tydlig bild av vad det är för sorts album som jag vill göra. Jag kan ofta ha en bild av vad jag vill göra för artwork innan jag vet vad jag vill göra för musik, och sedan kan jag liksom fylla på utifrån det. Sjukt – jag hörde faktiskt Sara Klang säga att hon gör samma sak. Så gör jag nog också, jag ser ofta framför mig hur det ska se ut.
Vad ser du fram emot i sommar?
– Jag ser otroligt mycket fram emot de här spelningarna med Miriam. Det kommer vara något helt annat, och vi kommer att ha lite gäster och sådär. Jag ser också fram emot att vi börjar så tidigt i år – det är som att man får i present att sommaren kommer börja nu redan den 28 april. Vi ska göra jättemånga roliga festivaler, några grymma norska festivaler som vi inte gjort förut. Allt möjligt.
Vad kommer härnäst, efter alla spelningar?
– Jag ser bara ett härligt mörker framför mig, där jag inte har någonting planerat och bara ska typ måla tånaglarna. Vad vet jag vad jag ska göra? Jag har liksom ingen storartad plan ännu. Och det är ganska skönt, jag hatar den där känslan av att vara som en operasångerska som har bokat upp sig själv till 2027. Jag får sådan ångest av den tanken, att inte kunna gå på feeling.
