Illustration: Fidschi Fischer
Att Alex Schulman är en hejare på att skriva vet alla som har läst hans blogg, krönikor eller roman. Exklusivt i Nöjesguiden tar han nu författarskapet ytterligare ett steg med en novell om kärlek, relationer som frostar och ifrånväxande människor emellan. Det här är den enda läsningen du behöver i sommar.
Ville Rodius vaknade i sin säng av häftiga ljud från köket. Tallrikar som slogs mot varandra, bestick som spolades under kran, skåpluckor som öppnades och stängdes med kraft. Ville kände igen ljuden allt för väl. Han hade lärt sig att urskilja varje nyans i dem. De där ljuden var hans frus sätt att kommunicera med honom. Att demonstrera missnöje. Sara var väldigt skicklig på att visa sin missbelåtenhet endast genom att slamra. Och han lyssnade på hennes oväsen –
de distinkta ljuden av barfotahälar mot parkettgolv när hon kryssade mellan köket och porslinsskåpet med något fat – och visste omedelbart: Det var en sådan morgon. Ville Rodius satte sig upp i sängen och kontrollerade exakt hur bakfull han egentligen var. Det var inte så farligt egentligen. Inte så farligt alls. Rött vin och vit sprit – ryktet att dessa två inte fungerar ihop måste anses vara överdrivet. Han reste sig upp och konstaterade snabbt: En Alvedon måste han nog ha ändå. Han tog på sig morgonrocken och öppnade sovrumsdörren.
”God morgon, älskling”, ropade han.
Han fick inget svar.
Ville stod villrådig en stund i dörröppningen. Det var mycket kallt, Sara hade öppnat alla fönster i lägenheten för att vädra ut cigarettröken. Han såg ut över matbordet. Vilken förödelse. Små högar av salt över vinfläckarna som spred sig som födelsemärken över bordet. Glas överallt. Så otroligt många glas i olika storlekar och typer. En dipskål som förvandlats till askfat, men fimpar också i de tomma ölflaskorna. Någon djärv människa hade släckt sin cigarett i potatismoset. Fläskkotletter som lufttorkat över natten, doft av vin och aska. Det klibbade under hans fötter, någon hade spillt en drink på golvet. Han mumlade ”äsch” för sig själv och gick in i köket. Sara stod vid diskmaskinen, fyllde den snabbt.
”Jag kan ta det här, älskling”, sa Ville.
”Nej, jag tar det, som du ser”, svarade Sara.
Ville gick fram till henne och lade sin hand över hennes och försökte varsamt lirka diskborsten ur hennes hand, men hon ryckte undan handen och fortsatte diska.
”Jag vill ju bara hjälpa till”, sa Ville.
”Du vill bara hjälpa till?”
”Ja.”
Han stod tyst en stund, betraktade hur hon rensade vasken med händerna och kastade matresterna i sopkorgen. Han fann det äckligt, hon kunde väl använda en trasa, men sa ingenting. Han sa heller ingenting om äggen som hon satt på kokning på spisen. Hon hade satt ner dem oförsiktigt, de hade spruckit och badade nu i sorgliga vita slangar. Han kunde inte äta ägg som såg ut på det sättet. Tanken slog honom: hon hade gjort det med flit.
”Ska du bara stå där”, frågade Sara.
”Jag får ju inte hjälpa till”, svarade Ville.
”Du hade alla möjligheter i världen att hjälpa till igår kväll. Men det var ju inte riktigt aktuellt, om du minns.”
Nej. Ville Rodius mindes inte. Hade det hänt något allvarligt igår kväll? Hade han sagt något alldeles särskilt dumt? Bäst att inte gräva i den saken. Bäst att släppa ämnet.
”Vill du ha frukost”, frågade Ville.
”Nej, tack.”
”Vadå. Du ska inte äta någon frukost?”
”Nej, jag ska inte äta någon frukost. Jag ska städa upp i den här svinstian och vet du vad jag ska göra sen? Sen ska jag ringa runt till gästerna från igår och be dem om ursäkt.”
”Jaha. Gör det du.”
Vad hade hänt igår egentligen? Ville försökte återskapa kvällen. Det var han, Sara, Saras tråkiga bror Frej och hans rätt piffiga fru. Sen var det Saras jobbkompis, vad hette han? Pontus? Peter? Och hans flickvän. Och så var det Ville Rodius kollega Björne och hans fru. Ville hade lagat middagen. Panerade fläskkotletter med timjan. Han kunde inte många maträtter, men den kunde han. Han gjorde den utsökt, alla frågade vad hemligheten var. Smör. Hemligheten är att dränka de små asen i smör, men det berättade han aldrig, det lät så banalt. De hade druckit en hel del under kvällen. Det blev alltid så när Björne kom. Han skulle alltid hetsa alla andra att dricka, särskilt männen. Alla skulle svepa ett glas sprit före middagen och sedan omedelbart ännu ett – ”för andra benet”. Och sedan, efter en stund, brukade männen gå bort till drinkvagnen och i smyg för damerna dricka ännu ett glas ”för det tredje benet”. Det var lite löjligt, kanske, men sån var Björne. Antingen gillar man honom eller så gör man inte det – Ville Rodius gillade Björne.
Han ville minnas att middagen var trevlig. Härliga samtalsämnen och konversationer som böljade vackert över bordet. Roliga anekdoter, själv hade han väl petat in både en och två dråpliga historier från advokatyrket. De var alltid uppskattade. När bröt de upp? Han minns inte. Det var inte sent. Klockan ett, kanske. Två, möjligen. Vad är det som gjort Sara så helvetes förbannad?
”Älskling, nu äter vi frukost tycker jag.”
”Nej. Jag ska inte ha någon frukost.”
Sara tog upp en kastrull och kastade innehållet i vasken.
”Vet du att du var fullständigt jävla odräglig under hela middagen igår, vet du det? Odräglig!”
Hon pekade med diskborsten mot Ville.
”Din bräkighet, din brackighet, jag klarar inte av den längre. Du och dina jävla advokatfakta. Förstår du hur ointressant det är att höra om det? Förstår du hur jävla ointressant det är för alla utom dig? Vi skiter fullständigt i om Ally McBeal inte är verkligt! Men du bara kör på, du kör över alla. Jag är trött på att parera för din okänslighet. När blev det min uppgift? Kan vi inte ha middag längre utan att jag måste vara på helspänn? Frej pratade politik. Han har jobbat med det där, han har suttit i Bryssel, för helvete! Det borde vara intressant också för dig att höra vad han har att säga. Men du lyssnade inte. Du satt där innesluten med tom blick och förberedde dig för att berätta nästa advokatanekdot. Du lyssnade inte ens! Förstår du hur osexigt det är med en man som endast kommer i två lägen – en då han pratar och en då han gör sig redo att prata. Är du verkligen så arrogant att du anser att ingen kan lära dig något? Så KAN det bara inte vara!
”Jag lyssnade på vad han sa. Jag lyssnade till och med noga på vad han sa. Men han hade ju fel!”
”Skit i det! Låt honom ha fel då! Hur kan det vara så viktigt?”
”Det är inte viktigt! Jag skiter väl i honom.”
”Det är ju för fan min bror! Och du skiter i honom?”
”Nej, det gör jag inte.”
Sara ställde ett par glas i vitrinskåpet och stängde igen med en smäll.
”Och det där smygdrickandet ni håller på med. Tror du inte att jag såg hur ni stod borta vid drinkvagnen och fnissade och drack sprit? Tror du inte att vi alla såg det? Trodde ni att det var roligt eller busigt eller vad fan trodde ni? Vet du vad det är? Det är oschysst, det gör att vi andra blir utestängda, det gör att man känner sig helt jävla värdelös!
Helvete. Hade hon sett det?
”Ja, det förstår jag. Det var dumt”, sa Ville.
”Dumt? Det är inte dumt. Det är elakt. Du är inte okej mot mig när du förminskar mig till en person som bara får sitta där och oroligt räkna hur många groggar du dricker. Jag såg hur du fyllnade till, och jag tänkte hela tiden – ”herregud, ska han ta en TILL?” Och sedan satt jag bara och väntade på att du skulle komma med dina fylledumheter.”
”Jag sa väl inga fylledumheter.”
”Ville, den där historien som du alltid berättar, den om när du var i Puerto Banus och hade hyrt en Renault Clió, för när man reser längs spanska solkusten så SKA man inte ha en vräkig bil, och du handlade i en supermercado och när du backade ut höll du på att köra över Sean Connery. Du vet vilken historia jag talar om?”
”Ja?”
”Är du medveten om att du berättade den två gånger igår?”
”Sluta.”
”Du gjorde det.”
”Lägg av.”
”Ville. Du gjorde det. Och du märker inte ens blickarna runt bordet. Du märker inte att alla undrar vad som står på med dig.”
Ville Rodius skakade på huvudet. Han gick ut från köket. Satte på sig sina kläder i vrede. Så tog han några djupa andetag och gick ut igen.
”Jag är ledsen om jag gjorde bort dig. Det var inte meningen”, sa han.
”Och att du uttalar supermercado med läspande ”s” är så jävla generande. Men vet du vad det mest pinsamma var med det här dubbelberättandet av samma historia? Jo, det var att historierna skilde sig åt. Du kryddade den andra gången.”
”Sluta nu snälla”, sa Ville.
”Första gången berättade du den som den var. Du backade ut med bilen, fick tvärnita för där stod Sean Connery och du blev alldeles häpen och stirrade på Connery som gick fram till din bil, log och sa: ‘Yes, it’s me.’ Och sen gick han. End of story! Men den andra gången du berättade historien förde ni plötsligt långa samtal med varandra. Enligt version två talade ni tydligen länge och väl om hans filmer och...”
”Men kan du sluta!” Ville höjde rösten och tittade på sin fru. ”Älskling. Jag är ledsen. Jag drack lite för mycket. Jag ber om ursäkt, och jag menar det verkligen. Kan vi inte sätta oss och äta frukost och försöka tala om det i lugn och ro? Och ha det lite trevligt.”
”Jag sa ju det. Jag vill inte ha någon frukost.”
”Men du kokar ju ägg.”
”Jag vill inte ha dem längre. Jag vill inte äta frukost med dig.”
”Okej. Jag vill inte heller ha frukost, för du har ju kokat sönder äggen. De där går ju inte att äta.”
”Men koka dina egna jävla ägg! Gör det själv! Koka äggen själv!”
Sara tog kastrullen hällde ut äggen i vasken. Hon lutade sig över vasken och sjönk liksom ihop två centimeter, tittade ner på den förödelse hon skapat. Hon sa ingenting. Ville betraktade henne där hon stod. Och plötsligt kände han så oerhört ömt för henne. Han funderade på hur allt det här egentligen kunde komma sig. Allt det här hatet, när kom det in i deras liv? Han tänkte på när de träffades första gången. Det var den första dagen på en semester. Han tog sin bil till sitt landställe utanför Örebro. Han hade bestämt sig för att vara ensam i sex veckor. Han kom fram sent på eftermiddagen till den lilla stugan, solen stod lågt, till och med smörblommorna på ängen bildade skuggor. Han gillade att anlända till landstället första gången för sommaren. Han gillade att stå där vid sin bil, lyssna på hur det knastrade från huven efter den långa resan, blicka ut över naturen och allt som måste göras. Han gillade att komma till huset och se gräset så högt att man måste vada fram i det. Han tyckte om att fastna i femton minuter i förrådet framför förra årets gulnade kvällstidningar med daterade nyheter om saker och ting som syntes vara oerhört viktiga – då. Han älskade sin egen känsla av misstro när han öppnade skafferiet för att ta reda på vad han fått för sig att lämna kvar sommaren innan. Spindelväven i håret när han böjde sig ner för att sätta på elementen. Mullret från kranen innan det första vattnet gav sig till känna. Han gillade att komma tillbaka, för det kändes som att börja om.
Han skulle just gå in i huset när han såg henne komma längs grusvägen. Han minns att hennes hår var utsläppt och att hon bar stövlar. Hon presenterade sig, sa att hon köpt grannhuset femhundra meter bort. Hon hade sett hans bil och ville komma och hälsa. Han blev förvånad.
”Grannhuset? Men där bor väl gubben Persén?” sa Ville.
”Oj, jag trodde att du visste. Han som bodde där dog i höstas. Jag köpte det för tre månader sedan.”
Han blev dyster av nyheten. Gubben Persén var en del av hans barndom. Han brukade sitta på sin veranda och röka pipa. Varje gång Ville cyklade förbi på sin BMX vinkade han och skrek: ”Vilken show!” Ville minns att Persén uttalade ordet fel – han sa “shåvv”. Ville och hans bror brukade härma honom i smyg med det där.
Ville och Sara stod tysta en stund. Han tittade på henne. Hans första tanke – att hon var den vackraste kvinna han sett. Han frågade henne om hon ville ha ett glas vin och det ville hon. De satte sig på verandan. De drack vin, utforskade varandra försiktigt. De satt länge. De följde efter solen under kvällen, den drev dem allt längre ner på tomten. Till slut satt de alldeles vid strandbrynet. Solen bildade en väg av hamrat guld över sjön. Han minns exakt hur hon såg ut när hon kisade. Han tyckte att hon rökte så vackert och förfinat på sina cigaretter. Sara pekade på bryggan som ofärdig men stolt vandrade rakt ut i vattnet och sedan rakt ner i djupet, ett av de många havererade projekt som han sysselsatt sig med under åren. Han älskade sättet hon retade honom för den där bryggan under kvällen.
Hon bad honom berätta om gubben Persén och han berättade att han ursprungligen var burksamlare. Han tog hem alla burkar han hittade och pantade dem i omgångar, halvårsvis. Men han gjorde ett allvarligt misstag. En dag bestämde han sig för att spara alla burkar han kom åt, han pantade inte en enda. Han hade fått för sig att Systembolaget snart skulle höja panten från 50 öre till en krona. Han trodde han skulle göra världens klipp. Men istället bytte Systembolaget pantningssystem, vilket gjorde att alla burkar som gubben Persén hade blev värdelösa. Han missade det sista pantningsdatumet med bara några dagar. Han kom med en karavan av kundvagnar över torget i Örebro. Och när han insåg att de var värdelösa... Han reste sig aldrig riktigt från det.
Sara skrattade åt dråpligheten i det där. Han skrattade också. De skrattade mycket den kvällen. Varje gång höll han för sin mun för att dölja sin fula tandrad.
Vinet tog slut och han sprang upp till huset och hämtade mer. På vägen upp, han minns att han lyckligt tänkte: ”Det här är inte sant!” Han hade så bråttom där i köket, hittade inte det jävla vinet, slet upp skåplucka efter skåplucka.
Där!
Han sprang ner – hon satt kvar. Han tyckte att hon var så vacker att han inte kunde se henne i ögonen under någon lång period. Han slog bort blicken efter någon sekund och började om efter en stund.
Det blev mörkt, först kom månen och sedan kom rymden. De hatade båda rymden, de var överens om att de inte ville prata om den. De var överens om så mycket. De lyssnade på varandras historier och tankar, häpnade och ropade: ”JAG MED!”. Det kanske var teater, de ville så gärna bli omtyckta av varandra, men det var en gullig teater. Han minns att han bestämde sig den kvällen: ”Om hon bara vill ha mig ska jag göra allt för att göra henne lycklig.”
Ett år senare gifte de sig. De skålade för gubben Persén, vars frånfälle gjort deras kärlek möjlig. De var överens om att om Persén varit med på bröllopsfesten hade han suttit med sin pipa i ett hörn och ropat: ”Vilken shåvv!” På natten hade de viskat med varandra i mörkret, samlat intrycken. Hon hade plötsligt tänt lampan, lutat sig fram mot honom och sagt: “Jag älskar dig.” Han kunde fortfarande inte se rakt in i hennes blick.
Och nu. Vad hade hänt? Var hade all den där kärleken tagit vägen? Hur hade det kunnat bli på det här sättet? Sara stod kvar framåtböjd vid vasken. Han gick försiktigt fram till henne.
”Du...”, sa han. ”Jag skulle så gärna vilja...hitta tillbaka till dig.”
Han lade en hand över hennes arm. Hon ryggade undan.
”Rör mig inte”, sa hon och gick.
Hennes bestämda barfotahälar mot parketten gjorde att glasen i vitrinskåpet skallrade ledsamt mot varandra.
