Min absolut största farhåga just nu är att ertappas med att spela Mario Kart Wii. Att gardinerna dras för är en självklarhet. Men jag går också så långt för att inte bli upptäckt att jag sjunker ner ännu lite djupare i tv-soffan – annars finns ju risken att någon ser min siluett.
Orsaken till min noja har en omkrets på, drygt tio centimeter, är gjord av vit hårdplast och ser ungefär ut som ratten på en Bobby car. Faktum är att det mycket väl skulle kunna vara just en Bobby Car-ratt Nintendo valt att gröpa ur för få plats med wiimoten i. Gitarrkontroller, dansmattor och ljuspistoler får härmed snällt stiga åt sidan. Att med båda armarna rakt ut och med ett krampaktigt grepp vrida och vända den lilla “Wii Wheel”-ratten är ganska så exakt det pinsammaste du kan utsätta dig för i någon annans närhet. Dessutom kommer jag i efterhand på mig själv med kränga med hela kroppen under de fartfyllda gokart-loppen. Och givetvis hatar jag mig själv för det. Herregud, det var ju så min lillasyster spelade när vi gick på lågstadiet. Men så är det också förbannat kul.
Som bekant har Nintendo på senare år blivit allt mer noggranna med inte förändra sina mest folkkära spelserier för mycket. Delvis på grund av risken att väcka anstöt bland fanboys, men också för att man inte vill göra om misstaget Double Dash!!.
I Mario Kart 2008, som vi lika gärna skulle kunna kalla det, är den största nyheten att man följt i Project Gotham Racings hjulspår och introducerat motorcyklar, som ett alternativ för finlirare. Annars är det mesta sig likt när det gäller gravallvarliga partyracing. Visst, det hatade blåa skalet är kvar, men Nintendo kommer undan den här gången med genom att kompensera med online-racing. Dessutom är Mario Kart Wii en veritabel “best of”-platta av den seriens tajtaste banor och med inspiration från Mario Galaxy har Rainbow Road aldrig varit bättre.
Med Mario Kart Wii och inte minst “Wii Wheel” lyckas Nintendo med konststycket att med varje lopp bjuda på en sanslöst rolig och frigörande omyndigförklaring.
