Något förenklat skulle man kunna påstå att The Legend of Zelda: Spirit Tracks mest tuffar på i bekanta spår, trots att hjälten Link numera både har lokförarexamen och förfogar över eget lokomotiv. Det blir lätt så när Nintendo med kännbar konservativ hållning fortsätter att värna om den långtgående seriens ramverk. Ändå buktar man lite finurligt på den stränga formen (besök ny region, få föremål, besegra boss, repeat). Som till exempel när man under äventyret förvandlar Nintendo DS till en panflöjt, genom att låta spelaren blåsa i mikrofonen. Eller när man tillåter sig bli lite mer påhittig med seriens konventioner för föremålen vi bekantat oss med i sisådär två decennier nu. Att Nintendo använder titelns räls som förevändning för att skapa sig ett mer linjärt spel har jag inga invändningar mot. Det passar sitt format. Däremot tycker jag att delar av den kroniska långsamheten i mysäventyrets början kunde ha filats bort. Samtidigt blir den lätt att ha överseende med när den charmigt äventyrliga indianpanflöjtsmusiken ackompanjerar färden mellan de lika fantasifulla som snillrika resmålen.
