Nada

Älskar du chillout-hörnor? Älskar du dem så mycket att du inte bara vill chilla i dem, utan även äta middag i dem? I så fall är Nada lösningen för dig. Nada är krogen som man kommer till intet ont anandes, går runt i några varv och sedan frågar sig "Var finns matsalen?". Baren hittar vi. Den ser ut och hyller samma funktion som när Guldapan huserade i lokalerna. Folk dricker öl och på golvet har någon ställt en Dj och ett par skivspelare. Precis som sig bör på en bar i dessa kvarter. Det inre rummet av lokalen, det som var Guldapans matsal, är lugnare. Belysningen är minst sagt blygsam, musiken är suggestiv och hade de haft kuddar istället för de höga stolarna hade vi mycket väl kunnat befinna oss i mysrummet på en dansklubb någonstans i mitten av 90-talet. Men innan vi hinner säga "chai-te" kommer en servitör och förklarar att det det är här vi förväntas äta vår middag. Vid ett första besök på Nada blir detta något av en chock. Och de första fem minuterna av sittningen känns aningen märkliga. Men när vi fått våra fördrinkar och bytt några ord med servitören känns allt mycket bättre. Menyn är i kortaste laget. Bland förrätterna fallar vi för en god risotto. Det är visserligen en rätt som har varit överrepresenterad på Stockholms menyer i över ett halvt decennium, men det har också slarvats rejält med den på många ställen. På Nada har kornen spänst istället för som ofta annars vara sönderkokta till en trist gröt. Bland varmrätterna är ankconfit den mest lockande. Tyvärr kommer den med en oglamourös blandning av bönor som blir lite träig. Det allra bästa med Nada är personalen. Maten kan bli bättre. Efter vårt senaste besök har vi nåtts av nyheten att köket ska gå över till att uteslutande servera tapas. Hur som helst är Nada ett soft ställe att gå till en lördagkväll efter en vild fredagsnatt när du som mest skyr ljuset och behöver någon som talar vänligt till dig om världsliga ting som chorizokorvar och en liten gryta vars namn du inte känner.