För länge sedan kunde man i Nöjesguiden läsa en intervju med Göteborgsbandet Embassy. Artikeln handlade mest om hur mycket bandet hatade stora skivbolag. De framstod som en karikatyr av det obstinata indiebandet vars verksamhet mer är av närmast terapeutisk art för dem själva, med ett intensivt ointresse för försäljningssiffror och topplistor. Mistral hade kunnat vara ett sådant band.
Inte därför att krogens sommelier, Björn Vasseur, ursprungligen hade tänkt använda namnet till sitt rockband (vilket gudskelov inte blev fallet). Snarare är det så att kocken Fredrik Anderssons relation till mat är lika kompromisslös, insnöad, okommersiell och entusiastisk som en datorgenererad ljudinstallation på någon enmansfestival i Norrbotten. Fredrik Andersson jobbade tidigare på Norrbacken, men slutade efter en mycket kort tid, då han inte fick laga den mat han ville.
När han och Björn nu öppnat eget i denna mikroskopiska lokal, med 19 sittplatser, är han liksom fri från krogväldens motsvarighet till majorbolagen, och kan laga vilken mat han vill. Så om det inte blir gott kan han inte springa till mamma och grina över att någon ond, fet krögare begränsat hans konstnärliga frihet. Men här finns ingen anledning till gråt. Mistrals mat är inte bara bland det godaste som finns att smaka i stan. Den är vågad och på gränsen till spektakulär, men precis på rätt sida av den tunna röda linje som skiljer innovativ mat från spektakel och pajaskonster. I ett krogklimat som kännetecknas av trygga biffar och oldies goldies känns detta som en tapper kontraattack mot den rörelse som mest av allt vill att middagen ska vara en fond för lediga sammankomster.
På Mistral är det mycket svårt att prata om något annat än maten. Inte bara när det dyker upp en tallrik med smarriga, marinerade småfirrar (nors) som man slukar med huvud och allt. Griskinden som följt med Fredrik Andersson från Gässlingen till Norrbacken finns även här, men i en ny tappning med endivemarmelad, sardell och potatisaioli. Havskräftan med bondbönsmousseline, karamelliserad kalvtunga och vattenmelon är inte heller något som står på var och varannan meny. Utan Mistral hade vi riskerat att leva livet utan vetskap om hur gott något sådant kan vara.
Detsamma gäller glassen med getost och helgeflundran med fruset äpple, inlagt ostron och libbsticka. Varje rätt som bärs in förtjänar att få ett litet torg på Södermalm uppkallat efter sig. Servicen sköts i huvudsak av Björn Vasseur och är utmärkt, vilket alla som träffat honom på Bon Lloc eller Gässlingen känner till. Då och då kilar dessutom Fredrik Andersson ut i matsalen och berättar vad han kokat ihop, vilket känns som en bra bonus.
Lokalen i sig är inte mycket att orda om. Den är som sagt liten och föga glamorös, men har en viss charm. Intill matsalen finns även en bar, som bland annat gett sig in på att komponera fördrinkar som är tänkta att passa till den kommande maten. Där finns till exempel vodka som man låtit smaksätta med tagetes respektive ängssyra, samt en rabarberrom. Mistral är den viktigaste krogen i Stockholm just nu. Alla människor bör äta på Mistral. Dock ej samtidigt. Mistral är bara en krog, men borde vara en mänsklig rättighet.
