Marie Laveau

17:28 29 Mar 2005
Svenska artister brukar ibland bittert beklaga sig över att man i vårt land inte får vara bra på mer än en sak - att en skådespelerska som försöker göra karriär som sångerska blir dissad, den svenska avundsjukan hit och jantelagen dit. Oftast ligger emellertid förklaringen till kritiken i att dessa artister bara är bra på en sak. På samma sätt är det med krogar. De är oftast bra på just en sak, antingen som svirarställe, lugnt barhäng, som lunchställe, gourmetnäste eller så ligger deras existensberättigande enkom i en helt makalös hamburgare. Det finns givetvis ett antal undantag, som Berns och Riche, som är bra på precis allt, men de är inte så värst många. Nu verkar det emellertid som om självaste Södermalm har fått ett helt makalöst bra undantag. Här skulle allt kunna ha slutat. Söder har fått en ny bra bar och ett nytt ställe för livespelningar. Det räcker egentligen. Men precis som de säger i TV-shop är det "inte nog med det". Marie Laveau har ett väldigt bra kök, med kockar från utmärkta South of Siberia. Det är ambitiöst och hängivet. Man stoltserar till exempel med sin egen korv, en boudin blanc (104 kr) på gårdsgris, som serveras med gnocci och fänkålskräm som förrätt. Bland varmrätterna rekommenderar vi den halstrade gösen (222 kr) som åtföljs av en fylld bläckfisk och förträffligt nog en morotsglacerad fläskbit, som nästan stjäl vår uppmärksamhet från fisken. Därtill en svart risotto. Har man plats för dessert efter detta är det klokt att ge sig på den makalösa chokladbakelsen (98 kr) med kondenserad mjölk-glass, kryddkokta körsbär och vinbär. Vi är väldigt glada över Marie Laveau och ser fram emot att källaren öppnar. Som ett litet Berns på Söder. Eller kanske ännu mer som trist nog insomnade Gino: ett konsertställe, en bar och en riktigt bra matsal.
Stad: 
Lokal: 

Fler recensioner

Krogrecension: Poppy

Öppningen är fortfarande så pass ny att inte ens serveringstillståndet är på plats i samband med att vi besöker krogen för första gången.

Krogrecension: Gurras

I samma ögonblick som vi stoppar in foten på Postgatan 16 möter huvudpersonen själv upp med ett fast handslag och ett smittande leende på läpparna.