Ibland måste man fråga sig om man verkligen gillar att gå på restaurang. Och svaret blir alltid: Ja, nej, ja, nej, ja, nej, och det är så tydlig man kan vara. Det handlar om ett hatkärleksförhållande. Naturligtvis älskar man att sänka en gåslever, skölja munnen med sött vin och gå hem skönt berusad istället för att stå och diska. Men samtidigt är man lika utlämnad och skör som i ett kärleksförhållande. Helt plötsligt vill den tjej som du älskat att slicka bakom örat byta parfym. Samma är det med de finaste av restauranger. Man vet aldrig var man har dem. De har levande intellekt. De förändrar sig. Experimenterar. Så matskribenter som klagar på ojämna restauranger har inte fattat någonting, älskar ketchup och menar egentligen att de vill att allting ska smaka likadant gång efter gång. Mat som går att lita på är ofta grått och torrt och serveras mellan två brödskivor. Man kan lita på att det alltid är lika äckligt. Vi vet inte riktigt vad det här har att göra med Hos Pelle, men det var något vi ville få ur oss. Men kanske också för att Hos Pelle för oss är som att träffa en tjej. Vi kan spendera timmar på Hos Pelle och bara lukta på menyerna. Vi har ett väldigt erotiskt förhållande till mat, så för oss är ett besök på Hos Pelle den mest extrema sexuella upplevelsen man kan ha. Varför vi höll på att smälla av när de skulle till att renovera i somras och stängde hela restaurangen. Men det mesta är sig likt på Hos Pelle. Servicen är som den ska vara på en modern lyxrestaurang: vänlig, effektiv och diskret. Rätterna är levande konstformer. Samma beställningar ger oss alltid en unik upplevelse, vecka efter vecka. När andra finkrogar byter ut stjärngardet och tar in vikarier under sommaren utmanar Pelle oss alltjämt och håller oss på tårna. Leder in oss i långa förhållanden med anklever, vaktel, sjötunga och hummersoppa. Bara för att i nästa ögonblick tvinga oss att vänsterprassla med en aubergine.Stad:
Lokal:
