Gräddhyllan

Jag äter frukost klockan sju. Alltid. Men dagen efter Gräddhyllan gick det inte. Jag var fortfarande mätt, och hade en inte helt välkommen arom av vitlök kvardröjande i gommen... Man får alltså mycket för pengarna. Mycket mat och mycket smak. Och jag gillar den typen av tillspetsad matlagning. Det är visserligen underbart när råvaror får tala för sig själv med sensuella och knappt urskiljbara nyanser - men den riktigt spännande matlagningen stavas goda såser, röror och oväntade kryddmöten. Mycket syra, sälta och styrka. Tyvärr kolliderar det ibland. Till exempel mördade saffransaïolin den milda smaken som fanns kvar i den burkade kronärtskockan. Det är mycket helgarderingar. Den gröna sparrisen gratineras med mozzarella OCH parmesan, och serveras dessutom med pestosmör. Och det räcker tydligen inte med utmärkt god salsa till det grillade och tyvärr lite för sega lammet (185 kr) - tallriken kröns dessutom av en stor klick aïoli. Den är visserligen god, men ackompanjerar onödigt många rätter på menyn, och ackompanjerar besökaren lite längre än vad som känns helt okej. Om man dessutom tar potatissalladen istället för idahopotatisen blir det helt enkelt för mycket majonnäs i leken. Ta in svamprisotton istället för potatisvarianterna - ett oväntat och oväntat bra tillbehör. Oxfilén med madierasås (205 kr) är mycket bra, men kökets absoluta höjdpunkt är tapasrätten Chilensk Chevice - finhackad torsk med koriander, citronblad och vitlök, och den är sannerligen värd en särskild resa. För 29 kronor är det här det mest prisvärda jag har ätit på lokal alla kategorier, alla länder, alla huvudstäder. Jag älskar den. Jag tänker på den nu. Resten av tapasutbudet är också bra, men mer i nivå med vad man rimligen kan förvänta sig för 29 kronor. Den som inte är sugen på stabbig grillmat behöver inte bli besviken, för köket är mycket lyhört för specialönskemål och svänger snabbt ihop rätter utanför menyn. Sånt gör skillnad.