Akvavit

Aldrig låter svenskar så kusligt nationalistiska som när det talas om Vit Arisk Mat, som gammal hederlig svensk gubbröra och kålpudding. Att prata sig varm om svensk husmanskost är inte samma sak som att bedyra sin kärlek till det italienska köket. När någon säger sig älska Jansons Frestelse finns det en närmast trotsig stolthet i rösten. Det är helt enkelt duktigt och moget, men samtidigt jordnära, att uppskatta något så gediget och anrikt som kåldolmar. Oavsett om man hyser äkta känslor för traditionell svensk mat, eller om man bara har en ambition att verka gubbkulturell, så är Akvavit stället att gå till. Trots att maten är konservativ är presentationen ovanlig för svenska krogar. Rätterna serveras istället som tapas eller meze. Tre smårätter ska motsvara en förrätt och fem en varmrätt. När de fem rätterna landar på bordet känns det som om man fått ett litet julbord framför sig. Sillarna finns i en rad olika inläggningar och varianter, och att beställa "fem sorters sill" är ingen dum idé. Allra bäst är Akvavit dock på just akvavit. Sortimentet är digert. Och att beställa in fem tvåor av olika sorter och jämföra dem är ännu roligare än att jämföra sillar. Tyvärr är kvaliteten på de övriga rätterna sviktande. Räkorna i skagenröran smakar som sådana där färdigskalade kryp som säljs på burk i lag på Konsumbutiker, och som endast är tjänliga som bete när man metar. Akvavits koncept med smårätter är väl helt okej, men det fyller inte samma funktion som när man går på en libanesisk krog och vill prova så många obekanta smaker som möjligt. På Akvavit är allt redan bekant. För att ha ett existensberättigande räcker det inte med att servera svensk mat som tapas. Maten måste vara exceptionellt bra, och det är den bara ibland på Akvavit. Däremot gillar vi servicen. Och spriten. Så när vi blir sugna på sjukt många sorters Akvavit och några bitar sill är det hit vi kommer att gå. Observera att det är rökfritt i hela lokalen.