XL/Playground

M.I.A

Minst ett halvår innan M.I.As skiva släpps på riktigt var internetdebatten kring henne en sandstorm av åsikter om influenser, ljud, politiska ställningstaganden och allmän briljans. Maya Arulpragasam är en konstskoletjej från London med en pappa som slåss i tamilska gerillan i Sri Lanka, en musiksmak som sträcker sig

Dizzee Rascal

Förra årets bästa skiva hette [I]Boy In Da Corner[/I]. För många kom den från ingenstans. En ny engelsk hiphop -- grime -- och en MC som mosade konkurrensen. En engelsk Jay-Z, Tupac eller Nas. En sån som kommer fram var tionde år. När han hämtade Mercury-priset hade Dizzee Rascal på sig en XXXXL-tee med en stor bild av sig själv och jag fattade inte vad han skulle göra sen. Här finns plats för

Prodigy

Prodigy feat, Jalle Lorensson -- kommer ni ihåg? Fniss. Prodigy feat. Twista, Kool Keith, Princess Superstar och, hrm, Liam Gallagher är inte det minsta fnissigt. Liam Howlett har kickat de där rapparna med kontaktlinser och Sid Vicious-frilla och är nu helt allena med celebert besök. Lika störd i huvudet och keen on oväsen som någonsin förut, men vad som i början hade något som kunde kallas nyhet

Badly Drawn Boy

Mitt i natten och mitt i sommaren. MTV blinkar och jag kommer utrusandes ur badrummet för jag kan höra Badly Drawn Boy. Minns inte vad låten heter nu, men Damon Gough spelar gitarr på en stor, vimsig och hemskt upptagen tågstation. Mössan nerdragen över nyllet och i slutet av videon står det hur mycket pengar han lyckades få ihop, på sin höjd några få pund. Lika omöjligt som det är att få någon

Wiley

Wiley ligger bakom de största klubbarna, beatsen och ryktena på den engelska scen de flesta kallar grime. För ett år sen kändes han som en slags gudfader, en mytisk figur som mest fanns på Internet (det var den typ av myt som blev bättre av att Wiley i den enda intervju han gav pratade lite om att djävulen var efter honom). I och med debutalbumet går Wiley från galen vetenskapman och superproducen

Young Heart Attack

I regelbundna cykler med allt snabbare frekvens återupptäcker England rock'n'roll, alltid lika storögt och yrvaket. Varje gång blir det lika bråttom att hitta nästa stora autentisk-rawk-grej, och varje gång blir det fel. Deras två senaste uppvaknanden har lett till att först Detroits Electric Six och sedan Nya Zeelands The Datsuns hypats i någon vecka, innan de avslöjats som one-hit-wonder-plojband respektive talanglösa garagearkeologer.

Basement Jaxx

Man känner ju till Basement Jaxx vid det här laget. Hoppar på alla trender precis i rätt tid, släpper fantastiska singlar och får en massa bra press (vilket inte är så svårt om man bara har en gnutta Prince-referenser i sin musik - jag går på det varje gång). Å andra sidan har de aldrig lyckats få till det rakt igenom p

Peaches

Att alla Peaches låtar är exakt likadana, eller snarare exakt likadana som hennes signaturmelodi [I]Fuck the Pain Away[/I], går säkert att se som något slags koncept. Men om hon nu bara är ett elektroniskt konst-Ramones med sexualpolitisk agenda finns det ändå en del frågor som man måste svara på, nu när elektroclash-vågens grand ole lady släpper sin andra skiva. Är det roligt att det finns en tje

Dizzee Rascal

UK garage-scenen imploderade i slitningen mellan urvattnade topplisteförsök och muggiga källar-MC:s som ville ta det tillbaka underground. Men Dizzee Rascal och hans Roll Deep Crew kommer från ett helt annat håll. Musiken går hälften så snabbt som traditionell two step och ljudbilden är lika delar billig holländsk techn

The White Stripes

Det är i USA man finner det rimligt att stämma kocken om man blir tjock och katalogisera Radiohead som alternativa - mainstream är man först när man lyckas plocka lyssnare från andra solsystem. Och det är då - eller när Bush krigsrustar och Rob Fleming i filmatiseringen av [I]High Fidelity[/I] gör sin efterlängtade

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!