Okej så jag har skrivit ett par inlägg tidigare om de kulturella skillnaderna mellan islänningar (på Island) och svenskar (i Sverige). När jag är här känner jag mig rätt så "lyckad", nu är det ju såklart olika beroende på vem man pratar med. MEN rent generellt: jag är 26 år, frisk, självständig, har ett bra jobb osv. Men när jag återvänder hem är det alltid lite saker som ska anmärkas på. Här är några totala dealbreakers:
Jag har inte körkort. Skaffar man inte körkort omgående när man fyllt 17 år på Island är man typ paria. Fatta då att vara så pass gammal som jag är och inte ha körkort? Alltså det drar på riktigt skam över hela min släkt.
Jag har ingen akademisk utbildning. MAN PLUGGAR VIDARE. Så är det bara. Punkt slut.
Jag bor i en etta. Undrar om det ens finns ettor i Reykjavik? Oklart. Okej om man är utblottad, då är det förståeligt att bo så litet. Eller änka/änkling. Men att som vuxen människa bo så litet? Och samtidigt ha en bra lön? Nej, inte okej. Man ska bo i hus. Nybyggt, stort som fan. (Och så undrar de varför ekonomin fullkomligt kollapsade...)
Jag flyttade hemifrån tidigt. Det är väl enbart en konflikt i familjen som skulle kunna resultera i att man som 19-åring lämnar hemmet. Man bor hemma rätt så länge på Island. Vissa av mina släktingar bor hemma trots att de är gifta och har barn. Helt vanligt.
Jag är inte gift och/eller har barn. Orkar inte ens gå in på den biten. Det är VERKLIGEN stor skillnad mellan här och hemma. Att vara över 30 och inte ha barn är ju typ normen här, eller hur? Aja, inte hemma i alla fall.
Jag dricker varje helg tills jag blir packad. Går man ut och festar och dricker (mycket) varje helg har man alkoholproblem, på Island i alla fall. Jag och mina kompisar har gått ut i princip varje helg sen vi va tonåringar. Det är INTE normalt hemma. Känner flera som blivit skickade till rehab pga de supit varje helg under en lång period. Skulle knappast hända här.
Jag pratar inte perfekt isländska. Det här är det som tynger MIG allra mest. Man märker dock en stor skillad på de islänningar som vidareutbildat sig utomlands i några år och sedan återvänt hem igen. De är lite mer..."världsvana" och förstår att någon som bott i ett annat land under nästan hela sitt liv inte behärskar språket fläckfritt. Men de som aldrig lämnat Island har inga problem att tycka att man är sämst som säger fel, eller använder gammelmodig uttryck. I Sverige är vi vana vid olika dialekter, och kanske framförallt invandrare.
OBS OBS OBS nu generaliserar jag här. Det hoppas jag att ni förstår. PUSS.
