ALLT händer idag. Internationella kvinnodagen, semlor, Arsenal spelar mot Barca...
Jämställdhet är något vi pratat en del om i den här bloggen. En grej som de flesta av er tycker är helt självklart, klart man är feminist! Vissa av er är kanske inte det. Vissa av er kanske är det men säger "jag är inte feminist, men...". Det är okej. Ni har bara inte varit med om den där aha-upplevelsen än. Inte läst den där boken, eller hört den där personen tala, eller varit med om den där situationen där man på studs bara INSER att AHAA. Vi ÄR samma skrot och korn, oavsett kön. Lika smarta, lika dumma, lika briljanta, lika värdelösa.
Vissa av er kanske tror att feminism är någonting ytligt. Att man inte "får" eller "ska" göra vissa saker - för då är man en "dålig" feminist eller kanske inte feminist alls.
Detta är fel.
Jag är feminist för att jag tror och vet i hela min kropp och själ att män och kvinnor är lika mycket värda (eller inte värda, vissa människor är ju inget att ha). Jag rakar benen, sminkar mig, älskar att känna mig sexig, älskar "kvinnoförnedrande" hiphop med mera, tycker det är sjukt mysigt om killen jag dejtar vill ta notan (händer väldigt sällan, har alltid tjänat mer än mina män), och vi ska inte ens gå in på vad jag gjort TIDIGARE i mitt liv. När jag var liten. Har kallat tjejer för jävla horor och snackat skit, låtit män domdera mig, gett för mycket av mig själv och inte fått något tillbaks, blivit förnedrad och förbisedd. Tagit en del skit så att säga.
Det finns än idag människor som tror att ovanstående beteende inte går i linje med att vara feminist.
Detta är fel.
Tror du på idén att människor förtjänar att bli sedda BORTOM vilket kön vi föddes till så är du feminist. Punkt slut.
Min aha-upplevelse var i skolan. Vi tjejer satt längst fram, tysta och räckte upp handen. Medan "Kalle" som satt längst bak med jackan på fick ordet, mumlade fram något och fick sån OERHÖRD beröm från vår lärare. BRA Kalle!!! Nu var du duktig!!
Vi tjejer var ju redan så duktiga, det var Kalle som behövde extra tillsyn och extra uppmärksamhet. 9 av 10 lärare under min skolgång ställde extra höga krav på mig och tjejerna i klassen. Jag var fan nio, tio bast när jag insåg att, fy fan, någonting är skevt.
Mitt sista år i gymnasiet hade jag ett samtal med min mentor och engelsklärare. Vi gick igenom mina nationella prov, som jag hade fått MVG på. Min lärare sa: "Jadu Margret, hade jag inte haft dessa prov att gå på hade jag inte haft någon aning om vem du är. Du har inte varit synlig, du har inte räckt upp handen."
Det samtalet har etsat fast sig i mig. Varför skulle jag behöva anstränga mig så enormt mycket mer än de stökiga killarna i klassen för att få ordet? För att bli sedd? Det räckte att en kille andades och han fick beröm och uppmuntran. Vi som redan var "duktiga tjejer" behövde ju inte uppmuntras.
Hade jag betett mig som vissa av mina manliga klasskompisar under min skolgång hade de kopplat in socialen.
Detta är, naturligtvis, fel.
Nu ska jag äta en semla, hörs sen.
