Jag är inte alls lik mina föräldrar, till sättet. Eller jag vet inte, blir kanske mer och mer lik dem ju äldre jag blir. Utseendemässigt är jag väl en blandning. Pappas bruna ögon och mammas hår. Mina föräldrar är så jävla genuina. Väldigt hög moral har de. Man ska vara ärlig och göra rätt. Jag har inte alltid gjort rätt. Men de älskar mig ändå, och visar det ofta. Jag saknade min pappa mycket när jag växte upp för han jobbade hela tiden. Mamma jobbade hela tiden också visserligen men pappa var på något sätt mer frånvarande. Jag och mina syskon var alltid först och sist på fritids. De träffades i Reykjavik när de jobbade med studentpolitik. Pappa är äldre än mamma. Min mamma är världens vackraste på ett ungefär. Hon har inga rynkor? Det är mycket provocerande. Jag älskar gamla bilder på dem för de ser så fina ut, mammas ljusbruna glansiga hår, pappa ser TYP exakt likadan ut än idag. De är fortfarande kära i varandra.
De pratar ofta om när de flyttade ihop när de var unga, att mammas högsta dröm då var att de skulle ha ett STORT kök med svinstor diskbänk. För de var tvungna att diska i en balja. Att pappa friade efter två månader. Jag kommer inte i hennes brudklänning, har försökt prova den.
När mamma var 25 föddes jag. Döptes till Margret, vilket är ett vanligt isländskt namn men inget släktnamn. De ville ha något som funkade "internationellt", de visste att de skulle flytta utomlands nämligen. Vilket vi också gjorde 1987, ett par dagar innan jag fyllde 2. Min pappa är typ den roligaste jag vet. Älskar hans humor. Han är nog den smartaste jag vet också, ser väldigt mycket upp till honom.
Mamma är den varmaste och mest osjälviska människan som finns, garanterat. Finns nog ingenting hon inte skulle göra för de hon älskar. Hon har järnkoll på ALLT. Vet exakt vad för mat alla barnen gillar, vilka kläder vi har ("är den där tröjan ny?" kan hon säga fast vi bara ses några gånger om året), vilka våra kompisar är och hon frågar ofta om dem. Hon skulle komma på tre röda om man bad henne komma, hur långt det än är mellan henne och hennes barn. Men jag och hon är de som har bråkat mest också. Det gör så jävla ont om jag tänker på de saker jag skrikit och sagt när jag var yngre. Att jag fått henne att gråta massor med gånger.
Man vet inte många saker FOR SURE (som Oprah brukar säga). Men jag vet FOR SURE att mina föräldrar älskar varandra, och oss, och att vad som än händer kommer det alltid att vara så.
Har växt upp med mentaliteten "men det ordnar sig!" och "vi hjälps åt, vi fixar det!". Vilket har gjort att jag kunnat på egen hand (med vetskapen om att jag har ett skyddsnät) klarat mig igenom det mesta i mitt liv.
De är alltid snyggt klädda.
Har aldrig vetat vad de har tjänat.
De har massor med vänner och gör grejer hela tiden.
De gillar att festa.
De jobbar med att ta hand om andra människor.
De gillar att sova. Hela vår familj älskar att sova.
Vi är inte överens politiskt.
Jag och mamma gillar att skvallra.
Jag och pappa har samma musiksmak.
Världens bästa är de.
