Min tanke är inte att upprepa det senaste inlägget, men jag kan inte släppa den här granskningsserien i DN. Den andra delen är ju för fan en parodi på sitt eget uppdrag.
Som jag redan har påpekat tycker jag inte att det är särskilt begåvat att problematisera kring samhällets orättvisor med dem som utsätts.
Även om idén till upplägget skulle vara att lyfta fram olika kvinnor, som får berätta om sina upplevelser, med ambitionen att öppna ögonen på maktens män så är logiken mer än lovligt bristfällig. Vi vet redan att det saknas en förståelse från dessa män när det gäller alla de människor som inte redan vid första anblicken påminner dem om sig själva. Det är liksom själva grunden för problemet. Att ett par snyfthistorier skulle bidra till någon som helst förändring är uteslutet, av samma anledning som Stokely Carmichael förklarade felet i Martin Luther Kings teori om antivåldsprincipen ”If you suffer, your opponent will see your suffering and will be moved to change his heart. That’s very good. He only made one fallacious assumption: in order for non-violence to work, your opponent must have a conscience – the United States has not.”
Nu menar jag inte att män i maktpositioner saknar samvete. Men det saknas en förståelse, en förmåga att se andra kvalitéer än just de stereotypt klassiska för en vit, heterosexuell man. Om det inte gjorde det skulle vi annars heller inte sitta här och problemlösa från första början. Denna grundläggande förståelse och ett mer öppet seende kommer inte att uppstå eller utvecklas mer bara för att media målar ut kvinnor som några man ska tycka synd om.
Det är så klart högst problematiskt att även en god tanke blir så påverkad av den runtomliggande, snedvridna struktur att idén i slutändan ändå leder till att framställa kvinnorna som offer, som några som inte pallade med det grabbiga trycket på musikredaktioner, från manliga artister och i musikbranschen i stort.
Många tycker förresten kanske att det stämmer, att kvinnor faktiskt är offer i dessa situationer? Då vill jag gärna få be att påpeka att det vilar ett stort behov av distinktion i dessa jämlikhetsresonemang. Önskar främst förtydliga detta för alla manliga skribenter som tar sig an att skriva om jämlikhet: Att automatiskt alltid ha sämre förutsättningar på grund av sitt kön, sin bakgrund, sin läggning, tro eller vad det nu må vara gör en inte automatisk till ett offer.
Den synen, den uppfattningen, den stämpeln kommer från någon som har den privilegierade rollen som betraktare.
Kvinnor är utsatta för orättvisor, det är korrekt. Men att konsekvent i jämställdhetsreportage välja att vinkla kvinnor som antingen 1) starka Lina Thomsgårdskor som krigar på oavsett vad eller som 2) några som slutligen blev knäckta av ojuste arbetsfördelning, ständigt ifrågasättande av kunskaper och talanger eller som helt enkelt inte orkade ”ta mer skit för att man är tjej”, så bidrar man till att bevara den snäva tudelade bilden av Kvinnan. Faktum är att bara den välmenande lätta handen på axeln och bekymrade frågor av typen: Varför slutade du, var de elaka mot dig? visar på en kvinnosyn som de manliga skribenterna som ställer frågorna delar med de manliga musikredaktörerna, de manliga artisterna och de manliga skivbolagscheferna som skapar situationerna från första början.
Visst kan man se det som att i den ena vinklingen lyfts kvinnor fram som ett bevis på att det finns hopp för förändring, i det andra som ett bevis på att det faktiskt finns orättvisor.
Det kan vara gott nog, om man väljer att inte notera att i alla ovanstående fall flyttas fokus från att det är ett kollektivt problem till att bli något på individnivå, och därmed något som kräver en lösning från individen – inte från samhället i stort. Eller väljer att blunda för att i alla ovanstående fall lyfts ansvarsbördan, som vanligt, från de som utsätter (dvs män) till de som blir utsatta (dvs kvinnor). På precis samma sätt som att mäns våld mot kvinnor benämns som kvinnovåld, och att det i våra domstolar diskuteras brottsoffers utmanande beteende som förklaring till mäns våldsbrott mot kvinnor, förväntas kvinnorna återigen att ta ett moderligt ansvar för situationen som män skapar.
I det här fallet att besvara frågan varför män är överrepresenterade i musikjournalistiken. Varför ska kvinnorna svara på detta? Jag fattar inte? Varför fortsätter vi att ständigt hålla män om ryggen genom att osynliggöra deras ansvarsgrad?
Jag tycker att det är bra att Klas Granström tar fram siffror på hur ojämlikt det är på våra musikredaktioner. Det är verkligheten vi har skapat och det är viktigt att vi ser det. Men sättet som siffrorna används på och hur problemen diskuteras i artikeln gör mig uppgiven.
Ett bra upplägg hade ju varit att tala med musikredaktörerna om dessa siffror istället för avhoppade musikjournalister.
En annan bra idé hade ju varit att försöka att vara ärlig mot sig själv när man skriver ett sådant här reportage. Tänka: Vad granskar jag för något? Hur uppför jag mig själv när det kommer till detta? Det har Klas Granström inte gjort. Han beskriver istället Malena Rydell som att hon arbetat ”i tio år kritiker på Dagens Nyheter, i dag frilansande skribent”, Jonna Sima ”var tongivande kritiker på Aftonbladet under flera år men slutade 2007”, medan Jan Gradvall däremot är ”en av Sveriges mest meriterade kritiker”.
Sug på de formuleringarna ett tag. Dessa skildringar belyser med oerhörd skärpa var felet ligger, tre presentationer med en tämligen markant differens i värdeladdning, och kan med enkelhet få fungera som talande symbolik för hela problemet.
Män lyfter fram män. Män upphöjer det typiskt manliga. Män reflekterar inte över platsen de tar och platsen de ge andra män.
Jonna Sima och Malena Rydell uttalar sig i artikeln om förutsättningar och beteenden generellt bland musikjournalister. Jan Gradvall passar på att ge sig själv cred för att han var först med att skriva bra om Pet Shop Boys. Det må stämma att han gjorde detta, och att det faktiskt var en kamp för honom, men det är en helt absurd inflikning i en artikel som behandlar hur svårt det är för kvinnliga musikjournalister att ta sig fram. Att Klas Granström ens väljer att ta med det stycket, visar, återigen, vad som är så väldigt snett.
Jag håller med Jan Gradvall om att en alldeles för homogen musikjournalistkår delar en alltför snarlik syn på vad som är viktig musik, något som i sin tur skapar en alldeles för snäv musikrapportering. Jan Gradvall ser kritiskt på att män ”vet” att Springsteen, Dylan och Morrissey är de viktigaste artisterna – för att i nästa citat själv säga: ”Tittar man på dem som tilldelas de viktiga skivorna, de stora konserterna, som när U2 eller Bruce kommer, hur ser det ut då? Hur många kvinnliga skribenter finns det då?”.
ÅTERIGEN är manliga skribenter ett större bevis på problematiken än vad avhoppade kvinnliga skribenter någonsin kommer att vara. Det är hela tiden den manliga definitionen som styr.
Kanske allra främst när Jonna Sima säger: ”Jag tyckte det var en svårgenomtränglig miljö att vara i. Jan Gradvall bidrog själv till det klimatet på Expressen då hela Febergänget var där med Lokko, Lennart Persson och de andra. Om de ville ta en större konsert så gick deras vilja före. En period skrev jag mycket om UK garage och drum’n’bass. Det var enklare att nischa sig, för då inkräktade jag inte på deras område.”
Varför får inte Jan Gradvall en följdfråga på detta? Är manssolidariteten så stark att man som man inte vågar fråga andra män? Då förstår jag ärligt talat inte varför man plågar sig själv med att skriva en artikel i ämnet från första början.
Varför är män så rädda för den här diskussionen? Jan Gradvall är dessutom en alldeles utmärkt person att prata med då han – och det här är uttalandet grundar sig på min egen erfarenhet - nuförtiden jobbar aktivt med att få till en riktig balans mellan manliga och kvinnliga musikjournalister i exempelvis diverse musikprisers jurygrupper.
Att låta Jan Gradvall själv resonera kring sin utveckling från det arbetsklimat som Jonna Sima beskriver till hur han arbetar idag vore väl i allra högsta grad aktuellt och intressant?
För frågan handlar inte om hur tufft det är för kvinnliga musikjournalister som har sämre förutsättningar, utan om att manliga musikjournalister måste inse att de faktiskt – trots allt de har lärt sig – har ansvaret för sitt eget beteende.
