"Från slott till koja - två män listar sitt Stockholm."
I Svd Magasinet kan man idag läsa om hur det är för Joakim Nätterqvist att bo i ”mörka, gränslösa gränder” i Gamla Stan. Han står svartklädd på bild med bister, sammanbiten min och bildtexten under berättar att han aldrig har gillat att bo på hotell, ”oavsett hur fina de är”.
Istället berättar Joakim Nätterqvist om uppväxten på landet och på Nääs slott, om hur han fått lägenheten i Gamla Stan (tack släkten!) och hur problematiskt det blev när hans egna barn ville börja spela fotboll. Det verkar ju så jobbigt med hämtningar och lämningar, ni vet, att han startade ett eget fotbollslag tillsammans med grannen, lätt som en plätt bara och nu tränar de i skolans lokaler. Det gäller ju att se möjligheter istället för problem!
Joakim Nätterqvist älskar Gamla Stan för att ”det är som att befinna sig utomlands. Folk från alla världens hörn strosar omkring här och njuter.”
I pappersupplagan listar sedan Joakim Nätterqvist sina fem favoritställen i Gamla Stan. Däribland återfinns en blomsteraffär där ägaren ibland står UTE PÅ GATAN bland alla sina blommor och HEJAR på en, ett skomakeri som är UNIKT då ”de gör skor, hamrar och bankar” och det luktar verkstad från förritin, att sitta och fundera vid Riddarhuset ”som ligger precis vid motorvägen” (motorvägen kan nog i det här fallet tänkas vara Centralbron, eller tja, Munkbron kanske?) och Grill Ruby då han ”gillar grillat”. (En varmrätt där kostar enligt hemsidans meny mellan 300-400 kr, Majas anm.) Listan toppas av Mäster Olofsgården som, enligt Joakim Nätterqvist, arbetar med att förbättra situationen för ungar i närområdet med fritidsgården där det finns ”musikstudios” (notera gärna: pluralis, trots felaktig böjning), filmskola och annan konstnärlig verksamhet.
I DN På stan får man idag istället möta Danne Eriksson från Salong Betong. I Behrang Behdjous artikel blir han intervjuad och berättar om hur det är att växa upp i söderort, om att ha varit hemlös, om hur svårt det varit att axla papparollen på riktigt och om viljan att ge sina egna barn en tillvaro utan det missbruk och våld man själv upplevt med pappas spritflaskor i huvudet på mamma. Man får inte veta om Danne också tycker att det är jobbigt att bo på hotell men han listar, precis som Joakim Nätterqvist, sina sju favoritställen. Fast ja, i Högdalen då. Bland annat den alldeles nya konstgräsplanen där "30-40 pers är varje kväll istället för att vara i centrum". Högdalstoppen med skidbacken med lift som lades ner - "Vi gick upp ändå. Gick upp, åkte ner. Gick upp, åkte ner." (Det verkar inte ha varit någon pappa där som tog saken i egna händer likt Nätterqvist.) Kvartersgården där ungarna "har någonstans att ta vägen och slipper stå i centrum". (Dock ospecificerat exakt hur många musikstudior som finns i den ungdomsverksamheten? Filmskolan och teatergruppens existens nämndes inte heller.) Och Anjas Vedugn - där en lyxpizza kostar nästan lika mycket som en förrätt på Grill Ruby. Hur det luktar hos skomakaren i Högdalen får man inte veta utan att åka dit.
Restiden från Gamla Stan och ut till Högdalen är 18 minuter med tunnelbana. På den tiden kan man ju alltid försöka räkna antalet förmåner och möjligheter som faller av under resans gång.*
*Tips till Helen Törnqvist och alla andra som undrar över det här mystiska ”klassamhället” som det talats om.
