Det finns olika sorters cynism. Till exempel: dels den där man givit upp allt hopp om mänsklig godhet och dels den där man manipulativt läser av samtidens strömningar och ser till att rida på dem. I min värld tycks liksom det första alternativet vara totalt avhängigt det andra, en evighetskula som fastnat i magasinet och ständigt klickar med den andra sortens cynism som fingret på avtryckaren. Själv tillbringar jag större delen av min vakna tid i den första menlösa cynismen, fast i en mantelrörelse, som ständigt utlöses av faktumet att andra fokuserar på att lyfta fram sig själva med hjälp av det som ligger i tiden. Sensitiva som en vindflöjel känner de av spänningar och trender.
Här är exempel på sådant som är tidens anda just nu: pro-kvinnor, ”solidaritet” och att vilja rädda biblioteken.
Detta är ämnen som tyder på att man är en intellektuell, sofistikerad medmänniska. Detta är ämnen som man bör skriva om, det är viktigt och det ger cred.
Jan Gradvall brinner för biblioteken och det är ju BRA. Fredrik Virtanen är bekymrad över hur det ska gå för frihet, jämlikhet och solidaritet i dagens samhälle och det är ju BRA.
Men är det uppriktigt? Säkert. Herregud. Säkert.
Det är bara det att Gradvalls text från en vinkel blir till inte någonting annat än en imponerande föreställning i att forcera så mycket finkulturell namedropping på så liten yta som möjligt. Rätt skitnödigt kan tyckas och det skulle det allvarligt talat också vara – om det inte vore för faktumet att han ÄLSKAR bibliotek och dess innehåll: böcker så till den milda grad att allting som rör vid honom inspirerar honom till att beväpna sig själv med vingar = besöka ett bibliotek och "lyfta sig över vardagen". (Och ja, jag vet vad ni tänker nu: det var inte många månader sedan som han brann för vardagens dagishämtning, men man får väl för fan ändra sig.) Ibland behöver man få känna att man kan göra kopplingen mellan dadaism, norsk heterosexuell man on man-porn, lite frijazz och rysk poesi. Min tolkning är att Jan Gradvall helt enkelt var TVUNGEN då han likt (nu tar jag en cool litterär liknelse här eftersom jag noterat hur mycket Gradvall älskar böcker!) professor Robert Langdon i Da Vinci-koden lyckats dechiffrera Thåströms låt ”Samarkanda”. Med Gradvalls egna ord: Alla de här referenserna är inte uppenbara i texten till ”Samarkanda”. Det är bara jag som efter att i timmar ha lyssnat på låten ägnat lika lång tid åt att nysta upp alla referenser.
Vi bör alltså vara honom tacksam för detta nystande och försöka bortse faktumet att funktionen kommunala bibliotek fyller råkar vara raka motsatsen till att tramsigt vilja markera hur högt ens egna kulturell kapital når med hjälp av att rabbla Fina Böcker Som Få Har Läst.
Vad anbelangar Fredrik Virtanens gnagande oro tycker jag att "textmässig inkonsekvens" och "haltande resonemang" borde uppta en betydligt större del av bekymmersarbetet. Men nu ska vi inte vara sådana! Som sosse glädjer det mig naturligtvis att Virtanen är engagerad i Socialdemokraterna och samhällets utveckling till det bättre. Vill bara få inflika en liten grej, en yttepyttesak, bara detta endaste lilla:
- Solidaritet är inte något man köper med sin skattesedel.
Solidaritet måste liksom genomsyra alla ens handlingar, om det ska funka. Orkar man inte vara solidarisk och hjälpa andra, då kan man ju alltid rösta på något annat parti! Tänkte jag först skriva. Men usch så raljant det hade varit. Nej, fy.
Jag tänker om istället och säger så här: Det är fan BEKYMMERSAMT och OROANDE när män som Fredrik Virtanen inte anser sig ha personlig makt att hjälpa andra. Slutsats: Vi måste göra något åt dessa maktlösa män!