Jag är så fasansfullt ledsen över detta. Per Oscarsson har för mig alltid funnits, ständigt existerat i mitt liv, utgjort en stor del av min barndom. Som en vresig Borka i Ronja Rövardotter, som en fängslad Orvar i Katlagrottan. I Inga rövare finns i skogen, i Fasadklättraren, i Kejsaren av Portugallien, i Picassos Äventyr, i Svält och som världens bästa låtsasmorfar i Kan du vissla Johanna?
Alla de gånger då jag legat framstupa på mage med mitt tjocka lilla barnahuvud tungt vilande i mina händer, och med nackspärr och förundran blickat upp mot teven som visat mormors inspelning av 1967 års svartvita Trettondagsafton och Per Oscarssons stripiga Andreas Blek af Nosen.
Jag har alltid älskat Per Oscarsson så där villkorslöst som bara kan älska människor man känner och aldrig har känt, så som man älskar drömmar och sina egna fantasifoster. Och inget jag skriver om detta kommer vara vettigt, bringa någon sorts klarhet, tillföra en rättvis bild eller göra någon mycket klokare för det finns ingen värdig spegling, det går aldrig att på riktigt formulera hur mycket han har betytt för mig. Han har bara... alltid varit så fängslande för mig.
Åh, Per Oscarsson. Precis som mitt hjärta alltid har brustit och alltid kommer att brista när Bertil kommer in på ålderdomshemmet och bryskt får veta att morfar har dött, på precis samma sätt känner jag idag. Outgrundlige Per Oscarsson. Fantastiska, förvirrade, enastående, känslosamma, styrkespröda, oberäkneliga och fria Per Oscarsson.
Vackra, vackra man som lärt mig att vansinne bör omfamnas.
